Vem är fattig i Sverige? Fattig kan den kallas som har 60 procent av medianinkomsten i ett land, det vill säga en inkomst som inte räknar in de yttersta spetsarna i toppen och botten. Den här gruppen har blivit större sedan 2003, då fattigdomen med detta mått låg runt 10 procent. 2009 låg den över 15 procent. (Läs hela Rädda Barnens rapport här.)

Bland orsakerna finns en familjepolitik som inte längre utjämnar mellan fattig och rik familj. De system som sköts via försäkringskassan, som föräldrapenning, barnbidrag, barnpension mm, har minskat i värde. Från slutet av 1990-talet har den omfördelande effekten av systemen nästan halverats.
Och mellan 2003 och 2009 minskade den utjämnande effekten mellan barnfamiljer som har det bra och de som har det sämre från 64,5 procent till 42,2 procent. De med allra lägst inkomster får minst från de allmänna försäkringarna. Allt fler föräldralediga får bara minsta möjliga, dvs grundnivåns 180 kr per dag före skatt.
Omöjligt att klara sig på. Vi har gått från välfärdssamhälle till grundtrygghetssamhälle, med extra försäkringar för de som har råd att betala. Hur hamnade vi där?

Den som är fattig, har små chanser  att få det bättre. Den som får socialbidrag får inte någon glädje av eventuella förbättringar av exempelvis barnbidrag, eftersom taken för socialbidraget då sänks. I alla fall i en hel del stränga kommuner. Om ungarna får sommarjobb sänks socialbidraget! Vad skickar det för signaler till familjerna?
Vi har haft en debatt här i KA om att barnbidrag inte ska gå till rika familjer. Jag har försvarat våra generella välfärdssystem, eftersom behovsprövade barnbidrag skulle skapa ett kontrollsamhälle och peka ut vissa barnfamiljer.
Detta tycker inte insändarskribenterna till tidningen är något problem, de retar sig på att rika familjer kan spara sina barnbidrag och ge barnen körkort och bilar på studenten.

Och det är lätt att hålla med, när man ser hur välfärdssamhället sakta men säkert eroderas på det som kännetecknar ett välfärdssamhälle: Lika möjligheter för alla barn att klara skolan, socialförsäkringar som ger trygghet när något gått snett, eller man blivit sjuk, en chans till hjälp om det är svårt att hitta jobb. Nu uppfylls inget av dessa kriterier på ett bra sätt längre.
Allt färre är med i a-kassan och av de som är med får knappt hälften ut 80 procent.
Sjukförsäkringen är grovmaskig och kastar ut människor efter godtyckliga tidsgränser och ett märkligt system med behovsprövade undantag.
Arbetslösa kan hamna utanför allt och hamna i märkliga Fas3-program med låga ersättningar.
Sverige är sämst på att ge invandrare jobb – och utrikesfödda ungdomar klarar skolan allt sämre, trots Jan Björklunds ”reformer”!

Flera regeringar är medskyldiga till den här utvecklingen, som bygger på att man sparat och snålat i socialförsäkringarna länge, och låtit människor vara utan arbete alldeles för länge. Men klyftorna har djupnat än mer under åren med borgerlig regering.
Det system som nu stöter ut barn har riggats av den alliansregering som pläderat för en ”arbetslinje”, som bygger på att några måste straffas ut. Det är detta vi ser konsekvenserna av, det är de små barnen som betalar priset för föräldrarnas tillkortakommanden.
Som Karin Pettersson skriver i Aftonbladet i dag: ”Det går inte att göra en revolution utan att knäcka några ägg. Det går inte att försämra tryggheten för stora grupper utan att en hel del barn får det sämre på kuppen.”