Gatsoparen lär barnen om skit

Solen skiner över idylliska Hytttorget i Skansens stadskvarter. Där spankulerar en polis i 30-talsuniform och här, vid hästbajshögen, står alltså Viktor Friberg med gatsoparkläder från 1905.
– Det gick till så att man hittade ett fotografi av en gatsopare från 1905. Sen blev jag kontaktad och tillfrågad om jag ville spela kommunalarbetare, berättar han.
Nu är detta det första som besökarna möts av: Viktors stora leende och hans berättelse.
– Hästbajset är guld för bondens åker, eftersom det blir till gödsel och det är godis för blommorna.
Gesterna är stora och med ett stolt slag mot bröstet säger Viktor:
– Det är tack vare oss kommunalarbetare som Sverige, från att 1861 ha varit ett av världens fattigaste länder, hårt drabbat av koleran, hundra år senare år 1961 är ett av världens rikaste.

”På Dramaten kan de bryta för att någon hostar, här målar man med bredare penslar. Man är fräck, man sprudlar glädje, utan att för den skull göra avkall på den konstnärliga ambitionen”, säger skådespelaren Viktor Friberg, aktuell som gatsopare på Skansen.

Någon timme tidigare har vi suttit med under personalens morgonmöte när man har förberett sig för stadslivsdagarna. Fikaborden och kaffet är 2000-tal, men de som dricker kaffet och äter av morgonkladdkakan ser alla ut som vore de hämtade från ett tidigare sekel. Här sitter plåtslagare, polis, Konsumtant – i perfekta kläder, sydda i Skansens egen klädkammare.
Efter mötet drar Viktor sin skitkärra, som är autentisk från 1898, ner mot torget där han ska stå i dag. Till vardags arbetar han som professionell skådespelare, han har bland annat varit med i flera av Lars Molins filmer och i Killinggängets Fyra nyanser av brunt. Han beskriver hur han tränade upp sig inför den här rollen, rollen som gatsopare:
– Det är ett gestaltningsarbete. Jag har tänkt ut att jag heter Elof Andersson, är uppvuxen på ett barnhem i Dalsland, för det var många gatsopare, att jag har familj och är född 1850. Det talar man inte om för alla, men det ger mig en grund att stå på.

Han berättar att han läste DN och Stockholmstidningen från första maj 1905 och på det sättet fick lära sig vad arbetarna demonstrerade för den gången: kollektivavtal, åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt.
Med den här kunskapen i ryggen ställer sig Viktor vid sin skitkärra, sin sopborste, sin skyffel och gör sig redo för arbetsdagen. Redan klockan sju har stallet varit där med ardennern Munters högst autentiska bajshög.
– Det är rejäla grejor, ingen ponnyskit. Det är skoj att det är så färskt, så långt från syntet som möjligt, säger Viktor och skrattar.
– Jag tycker att det är så härligt ospekulativt att det första man möts av på Skansen är en hög skit och en kommunalarbetare.

I knapphålet har han maskrosor i en liten blomsterbukett, något som är viktigt för honom:
– Man får inte glömma leken och poesin, glädjen och skrattet.
Samtidigt är han noga med att påpeka att hans jobb här inte bara handlar om att vara en glad spelevink, en gycklare i marginalen:
– Det är också politiskt! När jag var ung sa man till killarna som var dåliga i skolan: Ni blir gatsopare. Men gatsoparna är viktiga! Ett land som dränks i skit är ett land där folk dör.
Vi avbryts av att ytterligare en grupp barn kommer vällande fram emot honom.
-Här är ett av de vackraste ljud jag vet: stojande ungar, säger Viktor och kör sin presentation ännu en gång om bajset som egentligen är guld.
Hur umgås du med de riktiga gatsoparna på Skansen?
– Vi känner för varandra och vi hjälps åt. Jag känner gemenskap med dem.