Motorvägarskapar sin egen trafikinfarkt. De byggs ofta  med syftet att avlasta och minska trängsel, men effekten blir den motsatta. Det har många storstäder redan upptäckt, sedan de byggt fast sig i ringar av asfalt och i stället, som i Paris, försökt minska trafiken. Men inte Stockholm.
Motorvägar och ringleder ökar trafikproblemen, varje ny väg fylls snabbt med bilar. De verkar vara till för att hålla en krisande bilindustri under armarna.
Ett intressant exempel är just de 21 kilometrarna motorväg som ska gå mellan Kungens kurva och Häggvik i Stockholm, till en planerad kostnad av minst 27 miljarder (!) kronor, alltså mer än tusen miljoner kronor per kilometer. Vägen har passerat beslutsgångarna och fått grönt ljus 18 mars, men ett antal överklaganden från byggföretag  som slåss om de lönsamma bitarna kommer att försena och fördyra ytterligare. Naturvårdsverkets protester klingade ohörda, regeringen struntade i dem.

Vägen är omstridd. Den har fått FN:s världsarvsorganisation Unesco att efterlysa fakta från Sverige om hur bygget påverkar exempelvis skyddsvärda områden runt Drottningholm.  Den del som går genom slottsområdet ska breddas och bli fyrfilig. På den pastorala Lovön med sina hagar och skogar ska två nya trafikplatser med utsläpp från den 18 kilometer långa tunneln byggas.  Sverige värnar inte sitt världsarv, menar Unesco. Och vi som trampat i skogarna med våra barn på ryggen, grillat korv och njutit av friden, kan bara sörja över hur liten talan kommande generationer och naturvärden  har när näringslivets intressen pressar på. De intressen som alltså vi skattebetalare torgför genom att våra pengar används till propaganda via statens egen myndighet. Man tappar respekten.

På den väg som här marknadsförs som något som ska avlasta och avleda trafikstockningar finns i dag inga sådana behov. Dagens Samhälle (11/05/12) visar förvånande siffror från ett annat statligt verk, Statens institut för kommunikationsanalys: Förbifarten byggs för bara 200 bilar! Endast drygt 200 av de cirka 400 000 bilar som ska trafikera vägen är genomfartstrafik, med start och mål utanför Stockholms län, varav 20 är tunga lastbilar.
Men på omslaget  till Trafikverkets PR-satsning är dessa problem ur världen, Förbifarten är något som ”gör din vardag enklare”, ”en trygg resa som skonar miljö och människor”,  illustrerad med en glad mamma och bebis. Vägen ska ge dem ”både valfrihet och tillväxt.”

Trafikverkets broschyr om Förbifart Stockholm.I Trafikverkets broschyr är de negativa aspekterna borttrollade. Det handlar  om ”en enklare och snabbare resa”, i ” ljus och behaglig utformning”, med ” bra luftkvalitet och lägre bullernivåer” Vägen påstås ge ”minskad miljöpåverkan  och  ”nya möjligheter för kollektivtrafiken.” (Trots att endast tio procent kommer att vara kollektivtrafik).
Fast Trafikverkets egna siffror (som presenteras i Dagens samhälle men som reklamtidningen bortser från) visar att Förbifart Stockholm producerar 56 000 ton mer koldioxid per år 2020, samtidigt som Sverige har som mål att minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent till 2020 jämfört med 1990.
Och I SvD räknar samma Trafikverk med sämre luft: ”Dödlighet ökar med förbifart”, lyder rubriken (11/05/19).  Dödligheten orsakas av de höga halterna av luftföroreningar i tunneln: Mellan 3100 och 3 400 mikrogram per kubikmeter- Stockholms smutsigaste gata Hornsgatan har 67 mikrogram och Södra Länken 477.

Statliga verk och myndigheter ska inte få göra reklam. Så tyckte de borgerliga innan de själva fick makten.  Vad som är reklam och inte kan man alltid diskutera, men det gör ett lätt löjligt intryck när de som fått våra skattepengar att förvalta på bästa sätt använder dem till glättig propaganda.  
Massbilismen och motorvägarna kan vara gårdagens lösningar på framtidens miljöproblem.
Är miljöbilar lösningen, som Förbifartens tillskyndare hävdar?
Frågan diskuteras utförligt i den erfarne bilarbetaren Lars Henrikssons bok Slutkört (Ordfront). Nej, säger han, den ständigt ökande trafiken är ohållbar. Bilindustrin får ställas om till något annat än att bygga bilar.  

Man kan ju fundera, när regeringen pytsar ut 800 miljoner till banverket och kallar det en satsning. Tänk om SJ med tillhörande verk hade fått några av dessa 27 miljarder för några år sedan, innan krisen och trängseln blev akut.
Tänk om Anders Borg med flera nickat och lyssnat och inte viftat bort varningarna från dem som såg hur järnvägen förföll.
Tänk om vi haft pendelspår till Sörmland, till Norrtälje och vidare upp i landet. Alla vill inte bo i Stockholm, men att pendla i dag är ett elände. 
I stället får vi snart 21 nya motorvägskilometer, som snarare bidrar till problemen än utgör dess lösning. Som Henriksson formulerar det: ”Det säger också en hel del om bilindustrins makt att det i dag läggs miljarder – varav en icke föraktlig del statliga bidrag till ”gröna bilar” – på att utveckla eldrivna bilar samtidigt som den trafik som sedan många årtidonen redan är eldriven, rälstrafik av olika slag utför en krympande del av trafikarbetet.” Han säger: Gärna elbilar, men först ett hållbart transportsystem.

Förbifart Stockholm är Sveriges hittills dyraste vägsatsning.  Den är minst sagt omdiskuterad.
Det hade varit klädsamt om Trafikverket axlat rollen av myndighet i sin information till medborgarna och inte försökt sälja sig som vilket företag som helst.

Fotnot: Jag skrev felaktigt att Lars Henriksson var före detta bilarbetare, men Lars som arbetat på Volov sedan 1978 hoppas kunna fortsätta i åtskilliga år. Beklagar missförståndet!