Ja jag visste att hon hade tråkigt. Det enda sällskap hon hade nuförtiden var den där datorn. Hon hade ägnat sig åt att umgås på facebook sista halvåret och skurit av alla andra kontakter. Det var ingen som hon träffade ”live” mer än kassörskan i lilla affären på hörnet dit hon gick för att handla sin mat.
Hon åt så torftigt också, hon hade helt slutat laga mat och åt kalla konserver, bara öppnade och åt ur burken direkt. Kaffe kunde hon bjuda mig på, snabbkaffe.
Mjölk hade hon köpt för min skull. Jag förstod det. Jag var den enda som varit in i hennes lägenhet sen förra sommaren. Det var inte alls så skitigt som jag föreställt mig, men rörigt.
Saker låg på fel platser, tyckte jag. I kylskåpet bredvid mjölken låg ett par hopvikta jeans. I skåpet ovanför diskbänken hade jag sökt efter en kaffekopp, men där fanns böcker. De stod prydligt i bokstavsordning. Freud och Jung, Konrad Lorenz och Alice Miller. Några romaner också. En tysk barnbok, Törtel – die Schildkröte aus dem McGrün.
I städskåpet fanns en kikare och en fågelbok och på rumsbordet stod en köksassistent. Det var det enda som var äckligt i hela hennes hem, assistenten var fylld med en kaksmet – antar jag det var- som hade möglat ordentligt. Jag tyckte inte om lukten och öppnade ett fönster.

Jag visste att hon saknade luktsinne efter en trafikolycka som slagit mot huvudet. Riktigt hur mycket hon tagit skada av trafikolyckan hade kanske aldrig utretts. Hon var så excentrisk och ovanlig ändå och vad som var vad kunde nog ingen utröna.
Men nu var jag här. Min uppgift var att etablera kontakt, att se över hur hennes dagar egentligen förlöpte och på sikt upprätta en handlingsplan för socialtjänsten eller vården.
Hur såg hennes behov ut? Som vanligt lät jag mig bjudas på kaffe. Som vanligt slog jag mig ner i köket nånstans, här blev det på soffan. Och jag ställde första frågan: Vad kan vi hjälpa dig med?
Färg, sa hon. Färg och duk. Penslar har jag kvar sen förut. Alla är inte avbrutna.
När jag var liten, sa hon, så gjorde jag mitt första konstverk sittande i spjälsängen. Mamma bannade mig för det. Jag hade fått av mig blöjan och målat väggen så långt jag kom åt med innehållet. Mitt konstnärskap har alltsedan dess varit kopplat till bannor och förbud. Något erkännande har inte gått att få, tror jag det, allt jag gör är bara skit. Jag lägger av och slänger bort material och alster. Sen går det någon tid och jag får på nytt för mig att jag ska skapa. Jag tror att den här gången så… Jag skaffar nytt material, färg, duk, och så börjar jag, och det blir samma skit igen. Och jag slutar och tänker att ALDRIG MER.. Efter en tid… allt startar igen… jag skaffar nya utensilier och sätter igång, nu, NU blir det annorlunda! Men nej, det blir samma sak återigen och jag slutar och tänker att ALDRIG MER! Hur ska jag komma ur denna cirkelgång?

Hon suckade. Hon rev en bit hushållspapper och snöt sig i. Hon sörplade i sig av sitt kaffe. Intill henne på bordet låg en uppskuren yoghurtkartong, en sån där enliters, långsidan var uppfläkt, inuti fanns lite yoghurt kvar och där hade hon blandat i müsli och skivad banan. Hon åt direkt ur kartongen med en sked.
Jag förstod inte hur vi skulle kunna hjälpa henne. Människor har ju rätt att leva annorlunda. Här fanns ju ingen smuts eller misär, förutom den där mögliga kaksmeten förstås. Jag nämnde den, för jag visste inte var jag skulle börja med mina insatser. Jaså den, sa hon och log lite. Kom så ser vi på den.
Nu flinade hon till lite snabbt men gjorde sig allvarlig igen. Vi gick in i vardagsrummet och hon förde mig till bordet. Och nu kunde jag se att det jag trott varit mögel och som jag till och med tyckte luktade var en illusionistisk skapelse i gips och tyg. Ja hela assistenten var ett bygge av metalldelar och plastdetaljer. Rattar och spakar som lurat mig totalt. En skulptur helt enkelt. Naturtrogen, ja inte riktigt, men enligt min förväntan skulle det finnas något äckligt i hennes hem. Nej, den luktade inte alls.
Hon stängde fönstret. Det hade börjat regna in på fönsterbrädan.