För att få struktur på det har jag kartlagt en dag, från morgon till eftermiddag.

07.00: Rapport från nattpersonalen lämnad. Några har sovit gott hela natten, en annan kom inte till ro förrän vid två-tiden. Någon vaknade halv fyra och har varit vaken sedan dess. En vaknade vid halv fem och sitter nu fullt påklädd i kappa, vantar och mössa. Hon har den senaste timmen gått fram och tillbaka i korridoren, arg på sin make som inte varit hos henne på hela natten. I hennes värld lever han, och i hennes värld har han spenderat natten tillsammans med en annan kvinna.
Ilskan smittar av sig, de andra som är vakna blir irriterade. De glömmer efter en stund på vad, men känslan dröjer sig kvar i kroppen.

Någon vaknar och kommer ut i korridoren i sitt nattlinne: Hon undrar var hon är, säger att hon känner sig sjuk, tror att döden är nära. Hon ber oss ringa efter hennes anhöriga så hon får ta ett sista farväl av dem, denna sista dag i livet. Hon är livrädd. För döden. För ensamheten. Ju mer medlidande som ges, desto sämre känner hon sig. Sjukdomsvinst. Varje dag. De senaste åren. Jag vet det, men inte hon. Hon har glömt. Varje dag är den sista i livet, år ut och år in.

De som är uppe har fått kaffe och smörgås, en del även hjälp att klä sig. De boende som ligger får hjälp att komma upp ur sina sängar, bli rena och torra. En har haft blod i urinen under natten, och därför ska temp och urinsticka tas för att bekräfta eller utesluta urinvägsinfektion. På två boende ska puls, blodtryck och vikt tas inför veckans rond, vilket sedan dokumenteras i omvårdnadsjournal och i telefonkontakt med sjuksköterskan.
Sängar bäddas, persienner dras upp, sopor slängs, rum vädras, tvättmaskiner sätts igång. Mediciner och insulin ges, i matsalen har en personal ansvar för frukosten och har därmed översikt över de boende, känner av stämningen. Lugnar, stöttar, samtalar, matar, serverar.
Fotvården kommer till boendet idag, är pengar utlåsta till alla som ska ha? Är listan över de som ska ha fotvård ifylld?

En boende följer ständigt efter personalen i korridorerna. Hon är ledsen, orolig och nervös, vill vara nära. Men ingen tid finns att sitta ner just nu. Dörren i ansiktet gång på gång, då de som fortfarande ligger måste prioriteras.
Armbandet till ett trygghetslarm har gått sönder, behöver bytas ut. Reservdelar finns på våningen under, noterar på mitt papper för att komma ihåg när en tidslucka ges, efter att morgonarbetet är färdigt.
Matvaror från Servera kommer på morgonen, de ska delas upp mellan de tre våningarna och ställas in i kyl, frys, lådor och skåp.

Fotvården anländer. Vem ska ha först? Boenden, pengar, växel och kvitton. Låsa ut, låsa in, anteckna, dokumentera. Ringa anhöriga för att få mer pengar. I matsalen blir någon arg på en annan. Öron och ögon öppna för att avleda, förhindra konflikter. Läsa av sinnesstämningar, samtala, medla i redan uppkomna konflikter. Ångest, ängslan, oro och smärta. Över fysisk värk, över den annalkande döden, över den ständigt frånvarande maken, över barn och barnbarn, över föräldrar som, i tanken, är i livet. Lyssna. Stötta. Samtala. Avleda. Förklara, men aldrig fördumma.

Det är för kallt på ett rum och en tvättmaskin har gått sönder. Felanmälan till hyresvärden, dokumentation om ärendet. Samtidigt vittnar överfulla komposttunnor i soprummet att sophämtningen av matavfall verkar ha uteblivit; telefonsamtal för att lokalisera problemet. En personal som ska jobba kväll ringer sig sjuk. Vikarielistor letas fram, det är bara att börja ringa för att lösa kvällen till att börja med.

Någon vägrar att ta sin medicin. Han är fast övertygad om att vi försöker förgifta honom. Övertala, lirka, försöka, avvakta, försöka igen. Det går inte. Sköterska kontaktas, dokumentation i journal.
En personal går iväg för att göra beställning av förbandsmaterial, en annan går på avvikelsemöte. Ångest. Döden. Trygghetslarm. Döden. Larm. Rädsla. Ensamhet. Avledning. Samtal. Döden. Ingen lyssnar. Ingen bryr sig.
“Orättvist att säga så, vi är ju här, hela tiden.”
Men känslan är äkta. Känslan av ensamhet och ångest. Att de man vill ska bry sig inte bryr sig, för att man inte minns att de var här senast igår. Samtal och närvaro lindrar för stunden, varje stund den ges.
Alla vill hem. Hem till tryggheten. Hem till det som varit, till det som inte längre är. Ibland kan “hem” betyda att behöva gå på toaletten, att vilja ha en kram, eller kanske bara att få lov att sätta sig ner en stund utan att känna krav på att man måste göra något annat.
Men när “hem” betyder just hem, så är det med en bristande insikt, men med en äkta känsla: “Om jag bara får komma hem igen så kan jag stå på mina ben, klara mig själv. För det kunde jag ju. Hemma.”

Maten serveras, observationer görs. Någon äter allt sämre. Mindre portioner, och med sämre aptit. Kan det vara läge att beställa moskost som är lättare att tugga? Konsultera tandläkare för att se munstatus? Kantiner ska sköljas ur och läggas i matvagnen för avhämtning en våning ner. Där passar vi på att ta med de boendes post som läggs in på rummen. Disken ska diskas, borden torkas av, många vill lägga sig för att vila, många behöver hjälp att ta sig till sängen. För att de inte kan gå eller för att de inte hittar, anledningarna är många. När alla ligger finns några minuters tid för andrum, reflektion och överrapportering till kvällspersonalen som kommit. Och städning av rum, hänga tvätt, plocka in disk i skåp och lådor samt dokumentation om dagens händelser.

En anhörig ringer och undrar hur det är med mamma, har svårt att förstå hur det ligger till, vill inte acceptera, ta det till sig. Det är inte samma människa som för bara några år sedan. Att bli mamma till sin mamma var liksom inget man hade tänkt sig. Demens. De anhörigas sjukdom. Stötta, förklara, lyssna, informera, trösta. Lyssna lite till.

14.00: min arbetsdag är slut, men dagen för de boende och personal som är kvar fortsätter med eftermiddagskaffe, hjälp att komma upp ur sängen, social närvaro, samtal, hjälp att gå på toaletten, kvällsmat och sedan hjälp att bädda upp sängen, dra ner persienner, borsta tänderna, svida om till nattsärken, medicinering och slutligen en förhoppningsvis god natts sömn. Några somnar på en gång, andra har svårare att komma till ro. Någon tror att de är på resande fot och är oroliga att missa tåget hem imorgon bitti.
Vad är det då som gör allt detta värt att återkomma till, dag efter dag, med en lön långt under vad man skulle vilja ha?

Känslan av att faktiskt göra skillnad. Att stötta och hjälpa.
Att tro på sin egen förmåga att förstå, sätta sig in i den dementes värld, där hon är just nu.
Att kunna leva jämsides i två helt olika tidsepoker, men ändå få det att fungera utan att kränka den som inte riktigt vet.
Att under de klara stunderna få ta del av ett liv som varit, i en tid som varit. För längesedan för mig, i den tid som är nu för den demente.
Att kunna ta tillvara på det som faktiskt fungerar, att vara en hjälpande hand i det som inte fungerar.
Att se hur alla sinnen kan användas till att framkalla minnen och känslor: Dofter, hörsel, känsel och syn. Ibland var för sig, ibland i samspel med varandra.
Att kunna skapa något som liknar den trygghet som hela tiden eftersöks i strävan efter att få komma hem.

—

Jag är 30 år och har arbetat inom äldreomsorgen i fem år, varav tre på demensboende. Att arbeta och vara med dementa är en helt annan utmaning än att arbeta med ”normalt åldrande”.
Jag skrev texten för att ge en insyn i hur det kan vara, hur psykiskt utmattande en del dagar är, samtidigt som det ger så mycket tillbaka. I form av förståelse för en tid som varit, förståelse för hur vi människor kan fungera när vi delvis slutar att fungera som vi en gång gjort.