Jane Morén sitter på sin balkong och dricker citronsaft. Nedanför är det liv och rörelse på gångvägen. För ett år sedan såg livet annorlunda ut. Då fick hennes mamma en stroke. I diktboken Ansiktet i händerna skildrar Jane sin katastrof. Rädslan att förlora mamma. Och vardagen – halksockor som ska köpas och hemtjänst som ska ordnas med.

Varje kväll gick Jane hem och skrev av sig i sin bloggs ”magiska ruta”.
– Men jag la inte ut texterna, det var för allvarligt. Jag kopierade texterna till ett word-dokument och insåg snart att det var ett manus.
Det var inte ens tänkt att det skulle bli poesi, men Jane tyckte att prosa var omöjligt då det var så starka känslor. Hennes mamma lever och har läst boken, det tyckte hon var en smärtsam men fin upplevelse.

Jane har tidigare jobbat i hemtjänsten och är fortfarande med i Kommunal. Förra boken Kaneltimmen skrev hon som timvikarie. I nya boken har hon i stället rollen som anhörig. Hon tycker inte att det var svårt att förflytta sig till den rollen. Och en ”anhörigbok” hade hon aldrig planerat att skriva, om inte detta hänt. I dikterna syns andra anhöriga som sitter vid ”sin människa”.
– Jag vill kunna hjälpa andra söner och döttrar.
I Janes böcker har känslan av vanmakt blivit ett tema.
– Jag börjar alltid skriva utifrån att något gör ont, eller för att protestera, säger Jane Morén, som nu planerar att fortsätta skriva om arbetslivet.