En sal kunde bestå av sex sängar med vardera tillhörande bord, vilket hade en skiva som kunde fällas upp. Där fanns även en fåtölj intill varje säng.
På morgonen tvättades alla systematiskt, utan någon diskretion inför ”grannarna”. Alla kläddes i sjukhuskläder. Och de flesta hade KAD (”kissepåse”). De gamla sattes upp i sin fåtölj, många gånger med bälte omkring sig. Där intog de måltiderna på en bricka som ställdes på ”deras bord”.

När den rullande matvagnen anlände i korridoren utanför salen, lät det: Matbrickan är till 1:1, 1:2 osv. Inga namn. (Första siffran: vilken sal det var, andra siffran: vilken säng.)
Hela dagen satt de i fåtöljerna och tittade på grannen på motsatta sidan. Ingen pratade. Ingen lämnade salen.
Toalettbesök var sällsynta, det fanns ju blöjor. Och KAD. Klockan tre på eftermiddagen lades alla ”för natten”, tvättades än en gång och KAD-påse byttes. Kvällsmaten intogs i sängen, serverad på den uppfällda bordskivan.

På en avdelning fanns det en i personalen som hette Mats (ej fingerat namn). Han svor åt de gamla, var allmänt nedlåtande och kränkande. Många gamla var rädda för honom. Men icke någon anmälan… Lex Sarah fanns inte. Synd nog för de drabbade.
Då en av de gamla, där han satt fastspänd i fåtöljen, försökte peppa sig med några Bibelord vilka han upprepade om och om igen, tillkallades sköterskan och en lugnande spruta gavs till ”den störande personen”.

Var nyligen på en föreläsning om salutogent synsätt inom äldreomsorgen. Det synsättet är den totala motsatsen till hur det var förr – ”när allt var bättre”.
Det har hänt mycket inom äldrevården. Åt rätt håll.