Hon är en Lisa för barnen

Den lilla sängen av plast är fylld av mjuka täcken. En sladd är kopplad till vattenmadrassen så att den ständigt är varm.  Under täcket ligger två små knytt tätt intill varandra. Ögonen är slutna och kropparna späda, som vore de fågelungar. De är bara två veckor gamla och dessutom födda redan i vecka 29. Som fullgången räknas en bebis först i vecka 37. Just nu vågar jag inte fråga varför de kom så tidigt, men senare berättas för mig att man nästan aldrig vet varför barn föds för tidigt.
Neonatalen är en låst avdelning på Sachsska barnsjukhuset, som tillhör Södersjukhuset i Stockholm. Här vårdas prematurer, alltså för tidigt födda barn, födda från vecka 27.
Föräldrarna Kristoffer och Jenny kallar än så länge sina tvillingpojkar för Ettan och Tvåan. De tycker att det är väldigt lyxigt att få bo här tillsammans hela familjen.
– Vi får verkligen njuta gräddan av svensk sjukvård, säger Kristoffer. Allt har funkat så bra, och det är så mycket tillit mellan oss och personalen.

Föräldrarna Jenny Eriksson och Kristoffer Alpsjö tycker att det känns lyxigt att få bo tillsammans med sina tvillingsöner på neonatalen. Deras rum är ett av de större och har härlig utsikt. Barnsköterskorna Lisa Gelindo och Lisa Lundberg till höger, ska väga “Tvåan” som ligger på skötbordet.

Lisa Gelindo får ibland separationsångest när familjerna flyttar härifrån. Det är vanligt att de stannar i två månader, och kontakten med föräldrarna är det finaste med hennes jobb.
Hon möter föräldrar som mår mycket dåligt, som är rädda för att förlora sitt barn och behöver stöd för att knyta an till det.
– De ska föda sitt första barn, och så får de en prematur som de inte vågar ta i. Men sedan tar de steget att sätta på en blöja. Jag får se dem växa som föräldrar.
Hon tänkte bli bilmekaniker. Det tyckte inte Lisas föräldrar om.
I stället blev hon barnskötare, och jobbade på förskola och som personlig assistent. Men det var bebisar hon ville arbeta med. Så hon utbildade sig till barnsköterska.
– Innan jag började jobba här visste jag knappt att det finns så här små barn, säger hon.

Fingrarna är för små och i stället mäts syrehalten i blodet på bebisens fot.

Nu står vi inne i ett förråd bland små mössor och kläder, täcken och amningskuddar i olika storlekar. De små liven behöver hjälp att hålla värmen för att kunna smälta sin mat. Kollegan Alice Almqvist sitter och tillverkar små cylinderformade nackkuddar genom att stoppa vadd i en rulle. Mycket får de tillverka själva för att det ska passa ”premisarna”, berättar hon.
– Det är vi barnsköterskor som hela tiden tänker på att barnet ska vara så ombonat och tryggt som möjligt, säger Lisa.
Neonatalen består av två avdelningar där det jobbar cirka hundra personer. Drygt hälften är barnsköterskor och resten sjuksköterskor. Flera är utbildade undersköterskor, men här kallas de också för barnsköterskor.
En del av dem har båda utbildningarna.
Sjuksköterskorna dokumenterar, ger mediciner och tar prover. Det får inte barnsköterskorna göra. Lisa tycker att de skulle ha mer befogenheter.
Hon väger barnen, men hon får inte dokumentera vikten själv.  
– Ibland känner jag mig som ett städbiträde, säger hon medan hon spritar möblerna i ett rum som blivit ledigt.
Var tredje timme hämtar Lisa mat i mjölkköket som mammorna pumpat ut och lämnat i små flaskor. Ibland drygar de ut med mjölkersättning. Vi går in till ett barn som ska matas. Pappa Magnus lyfter sin tvåveckors-bebis till skötbordet. Lisa kollar så att allt är okej med barnet, sedan sätter hon en spruta med mjölk i sondslangen. Slangen sitter i tills barnet kan äta helt själv. Det här barnet började tutta lite igår och nu ska hon få pröva igen.
Lisa lägger barnet tillrätta på en kudde hos mamma Linda. Barnet hittar bröstet snabbt och suger i sig maten länge, ger ifrån sig små ljud.
– Hon suger jättebra, konstaterar Lisa som blir lika förvånad varje gång detta händer. Oj, oj, oj!

Den här bebisen föddes inte för tidigt, men fick fostervatten i lungorna vid förlossningen. Hon har legat med respirator och syrgas. Hit kommer också fullgångna bebisar som blivit sjuka.
– Vi trodde inte att hon skulle klara sig. Det var fruktansvärt, säger Linda.
Härom dagen kom de hit till avdelning-en och sedan dess har allt varit lugnt. Och först nu får föräldrarna ha sitt barn hos sig. Babyhotell, kallar de det lilla rummet de bor i.
– Vi har träffat så många fina människor här, det kommer man nog bära med sig och känna sig stärkt av, säger Linda.
Medan vi går i korridoren berättar Lisa om alla apparater vi stöter på, allt från EKG till bröstpumpar på gula hjul. Vi möter vitklädda kvinnor med mjölkflaskor i händerna eller rullvagnar framför sig. Ja, bara kvinnor överallt. Bortsett från läkarna. Det finns en manlig sjuksköterska och en manlig barnsköterska, men de jobbar inte idag.
Där står sollamporna, inflikar Lisa och stannar till. Jaha? Jo, prematurer behöver ibland sola, mot gulsoten, för att må bra. Det här är en helt ny värld och det finns så mycket att lära sig. Lisa har lärt sig det mesta här på jobbet. Grunden fick hon i utbildningen, men den rörde barn från noll till 18 år, inte just prematurer.

Barnsköterskornas roll i vården är att se till barnens bästa. Därför behöver yrkesgruppen finnas även på BB, säger Lisa.
Förr gjorde de det. Gradvis har barnsköt-erskorna bytts ut mot sjuksköterskor.
Det har varit kämpigt att få jobb och Lisa har periodvis varit arbetslös. När hon äntligen fick jobbet på neo skrek hon så att hela Västerhaninge kunde höra henne. Och här stormtrivs hon. Alice berättar att här tröttnar de aldrig, som hon tror att många i vården gör.
– Det är något magiskt med början av livet. Vi smittas av miraklet, säger hon.

Frukost. Lisa Gelindo sitter längst till vänster och i mitten sjuksköterskan Carolina Sjöbäck. Till höger barnsköterskan Alice Almqvist.

Det är dags för mat igen. Tiden går snabbt tills man ska pumpa igen, säger mamma Linda. Magnus sitter med sin sovande bebis i famnen, och Lisa ska sätta den första mjölksprutan i sonden.
– Nej, jag vill inte att du flyttar armen, jag vill att du har den som kudde under nacken!
Jag frågar sedan om inte föräldrarna blir upprörda, när barnsköterskorna kommer och säger hur de ska ta hand om sitt barn. Lisa och Alice tror att de mest är tacksamma för att få hjälp. Men visst kan det uppstå konflikter, särskilt när föräldrarna är mycket rädda. ’Rör inte mitt barn’, sa en förälder till Alice en gång.
– Eftersom han är förstagångsförälder så behöver han tips och råd om vad som är bäst för barnet. Han kanske inte vet det, säger Lisa.
Det bekymrar Lisa att barnsköterskorna försvinner mer och mer. Hon menar att de är närmast barnet och ser snabbt om något börjar gå snett.
– Vi behövs. Det är vi som ser barnen. Det är vi som ser föräldrarna.