Anders Trumberg har nyss doktorerat i kulturgeografi med avhandlingen Den delade skolan och intervjuas om den i Riksdag & Departement (13/11).  Han beskriver en utveckling mot ökad segregation i skolan, inte bara i förorter runt storstäderna, utan även i mellanstora städer, som Örebro, Norrköping, Linköping.
Boven i dramat är den avskaffade närhetsprincipen, som ledde till det fria skolvalet, som syftade till att minska segregationen, men som i stället fått motsatt effekt. 

De skillnader som fanns 1992 har förstärkts, enligt Trumberg. Skolvalet har ökat de etniska och sociala skillnaderna, elevsammansättningen blir allt mindre blandad. Och därmed minskar också toleransen och acceptansen för olikhet, i takt med att vardagsmötena blir färre. Chansen att lyckas i livet beror mer och mer på vilken skola man går i. Skolvalet leder till att målet att ge alla elever likvärdig skolgång inte håller.
Trumberg tror inte på en väg tillbaks, valfriheten har blivit alltför populär. Tjänstemän och rektorer ser nog vad som håller på att hända, men gör politikerna det, undrar han.

Det pågår en livlig, för att inte säga rasande debatt om skolan.  Slagträna är många och tonläget högljutt. Pedagoger, politiker, forskare, fackförbund har alla sina käpphästar.
Maciej Zarembas intressanta artiklar i DN lyfter framförallt frågan om lärarnas yrkesroll och utbildning, det uppdrag de får av sin huvudman och vilken kunskapssyn som präglar deras pedagogiska arbete. Han nuddar vid frågorna om vad marknadens intåg, vinstkrav, skolval och konkurrens om eleverna kan göra med en skollednings ideal och lärarnas civilkurage, men det stannar vid enstaka exempel.  

Statistik och jämförelser visar att barn lär sig allt mindre. Elevers läsförståelse vårterminen 2006 jämfört med 2010 sjunker. För elever med svensk bakgrund är det en försämring från 91- 83 procent, för elever  med utrikes bakgrund en försämring från 86 – 75 procent.
Att läsa en avancerad text och dra slutsatser blir allt svårare för en allt större grupp barn.
Till detta kommer att föräldrars bakgrund får allt större betydelse för hur barnen klarar skolan, fast det borde vara tvärtom: 88 procent av barn till högskoleutbildade föräldrar klarar delprovet om skriftliga räknemetoder i matte, medan motsvarande andel för barn till korttidsutbildade föräldrar är 68 procent. I ämnet svenska med stavning är motsvarande andelar 92 respektive 77 procent.  

För att komma tillrätta med detta måste kommunen ha ”en medveten ekonomisk fördelningspolitik så att lärarna får den fortbildning som behövs och eleverna det stöd som de behöver”, säger Maj Götefeldt, undervisningsråd på Skolverket i Lärarnas tidning 8/11.
Jo jag tackar!
Den dystra sanningen är snarare att det går åt motsatt håll, Större klasser, färre specialpedagoger – och allt mer ensartade skolor, uppdelat i utifrån föräldrars bakgrund och fritt skolval.  Och dessutom: Om en grupp är för ensidigt sammansatt av socialt utsatta barn i segregerade områden så är det oerhört svårt att kompensera för detta, oavsett hur  många  lärare och resurser som sätts in i klassen. 

Denna sanning (som finns framforskad)  kommer sällan fram i debatten, när ”mer resurser” utmålas som svaret på alla skolans problem.  Allt för att slippa ta i den heta potatis som skolvalet är, eller borde vara.
Skolan lyckas  med andra ord inte nå sina mål att ge alla barn samma chanser oavsett bakgrund. Skolan klarar inte heller att ge alla barn de kunskaper de behöver. Eftersom kraven på barnen i en grupp som ”överges” av duktigare barn kommer att sjunka, liksom deras prestationer, så sjunker även de allmänna förväntningarna, så att de duktiga barnen inte heller behöver anstränga sig särskilt mycket för att nå de nya (sänkta) målen för att vara bäst.
Alla förlorar med andra ord på att skolan inte längre är en mötesplats.

Anna Ekström är ny generaldirektör för Skolverket, fram tills nu ordförande för akademikernas organisation Saco. I Fokus 14 april säger hon: ”Skolverket kan inte på något sätt acceptera att elever med olika bakgrund eller förutsättningar skulle förväntas få olika resultat.”
Och det låter jättebra. Men hur ska hon åstadkomma denna tulipanaros?

En statlig huvudman för en likvärdig skola. Obligatorisk blandning av barn i alla skolor som drivs med skattepengar.  Det är mina tips på vad som skulle kunna göra skolan till en mötesplats igen.  Att lärarna ska vara kunniga, engagerade och få tillräckligt stöd i sin utbildning för detta trodde jag var självklart.
Men så är det dessvärre inte, om vi ska utgå från verklighetsbilderna i Zarembas artiklar, och den nyss avslutade del två av klass 9a i SvT. (Vilka modiga lärare som ställde upp och delade med sig av sina tillkortakommanden” Respekt!)
Väljarna, det vill säga föräldrarna skulle tjäna på att staten tog ett starkare grepp om undervisningen och tänkte på alla barns bästa, inte bara de bästa barnens från de bästa familjerna. Men det kräver hårda nypor, en svår valdebatt och en jättetydlig värdegrund.

Det fria skolvalet är den rosa elefanten, som alla ser men ingen vill tala om.