Ubah gör teater om sitt liv som flyktingbarn

Det är fullsatt på Sagateatern i Linköping. 183 personer i publiken och aldrig har jag sett en teatersalong där så stor andel av publiken har invandrarbakgrund.
Ubah är ensam på scen.
Jag är sex år och ligger i mammas knä. Jag är trygg.
Vi förflyttas från den kylslagna Östgötakvällen till ett hett Somalia. Ett Somalia där snart allt ska förändras. Kriget kommer till hennes land, och för att rädda livet på dottern bestäms att hon ska sändas till ett land i fred långt bort.
Den natten faller världen till marken med ett kras.

Resan går via Tyskland till Sverige, dit Ubah kommer en vinterdag 1988. Kylan slår emot henne som en örfil.
När jag träffar Ubah Musse dagen efter föreställningen berättar hon om hur det hela startade:
– Jag har alltid skrivit. Så träffade jag en producent som jobbar på Riksteatern, Josefin Lindberg. Jag hade redan texten nerskriven, så jag tänkte: Varför inte en föreställning om det här? Tanken var att lyfta upp flyktingbarns situation. Tankarna, hur barn tänker. Den här förlusten.
Texten blev teater med hjälp av dramatikern Mia Törnqvist. Efter en månads repetitioner var det dags för premiär.
– Det har krävt mycket arbete. Men jag har haft underbara personer som lärde mig mycket under den månaden.

I Sverige hamnade hon först på en flyktingförläggning i Malmö. Med föräldrarna kvar i Somalia snurrade tankarna. På scenen på Sagateatern får tankarna gestalt.
Inom mig ber jag att Gud ska visa mig vägen hem. Alla vill stanna utom jag, som ber: Gud, gör så att jag får åka hem.
Men i Afrika fortsätter kriget och Gud hör inte Ubahs bön, i stället får hon uppehållstillstånd. När Ubah på scenen berättar hur det känns – ”jag ska få tio siffror!” – är igenkännanden i publikens skratt påtagliga. Och trots att hon gradvis börjar känna sig allt mer hemma i det svenska samhället kommer känslorna tillbaka. Längtan.
Jag ber till Gud att jag ska få sitta i min mammas armar igen. Vem sover i natt? Inte jag.

På scenen känns hennes närvaro helt självklar, men Ubah berättar att det inte alltid har varit enkelt för henne att berätta om sitt liv. Att det varit jobbigt att prata om att föräldrarna inte fanns i Sverige.
– Det är ett jättestort steg. Men jag har träffat många ungdomar som inte mår bra och som har haft liknande livsöden. Då tänkte jag på nåt sätt att nu får det räcka, vi får stå upp för oss själva.

Via en släkting kommer Ubah till Rinkeby, något som beskrivs som ett slags hemkomst. Men svensk tycker hon ändå, efter över 20 år här, att det är svårt att kalla sig:
– Jag håller mig inte till en viss grupp. Eller att en viss grupp är bättre än en annan grupp. Nån säger att du är svensk. Det är jag inte. Nån säger att du är somalier. Det kan jag inte heller säga att jag är. Man har sitt eget.
Var är hemma nu? Har jag något hem?
Kanske har Ubah Musse ändå skapat sitt eget hem. Vid sidan av scenen studerar hon på högskola och arbetar extra som spärr­vakt i tunnelbanan och som undersköterska.
– Det är på ett av världens underbaraste sjukhus, S:t Erik.
Vad tror du att du gör om fem år?
– Jag är en sån person som inte vill säga. Tänk om du hittar mig på en parkbänk nånstans… Men jag tror att jag kommer att fortsätta med det jag gör. Det finns mycket i huvudet. Hoppet är att det blir fler såna här föreställningar, mera skrivande. Jag tror att ju mer vi förstår varandra i olika samhällsgrupper, desto bättre kommer det att bli.
Du kom som ensam, nu står du ensam på scenen. Är ensamheten återkommande i ditt liv?
– Ja. Folk ser ensamheten som svag, dyster, trist, tråkig och sorglig. Men det kan vara mäktigt att vara ensam. För mig blev ensamheten mäktig. För jag styr ändå mycket själv. Tilliten till mig själv är så stark. Jag tror att det är det som gör att jag har klarat mig.