Som ledamot i försvarsutskottet borde Juholt ha lärt sig vikten av att tänka först och tala sen. Men redan dag fyra gick han och nye ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich ut i DN och pläderade för att ”bryta utanförskapet” med hjälp av ”välfärdsjobb”, ett förslag om tvångsarbete för ”försörjda” från studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, som är väl i klass med det hårt kritiserade Fas 3. Det har med rätta fått kritik från Kom­munal. Waidelich var också snabb att markera mot höjt ”skattetryck” och köpte med hull och hår det borgerliga sättet att definiera verkligheten.

Vad vill den nye S-ledaren? Det luddiga utspelet i DN väckte fler frågor än svar och släckte – förhoppningsvis tillfälligt – det hopp som talet tände. Det gav bilden av en S-ledning som fastnat i samma problemformulering som de borgerliga: Att det är budgetsystemet som håller ihop samhället. Att lönerna måste falla tills någon får ett jobb. Att det är bättre att skicka cirka 6-7 procent av vårt spar-överskott mot omvärlden till lån utomlands i stället för att använda pengarna hemma, till järnvägar så att folk kommer till jobbet, eller till att ge alla arbetslösa jobb med riktiga villkor. Det har vi nämligen råd med. Vår stats­-skuld är just nu bara 50 000 kronor per invånare.  
Juholt hade antingen kunnat göra det han sa i talet: Att lyssna och undersöka verklighen. Eller ta fram ett bra förslag som redan prövats och befunnits fungera, nämligen plusjobben, med avtalsenlig lön, heltid, pensionsrätt och fackliga rättigheter. Det handlar om människors liv, både nu och i framtiden. Sånt som ger framtidstro. Lång­tidsarbetslösa har inte sig själva att skylla och ska inte betala priset för finanskrisen.

Ett riktigt arbetareparti har nolltolerans mot arbetslöshet, och måste inte gå till lagerhyllan med utgångna varor för att snabbt sälja sig till väljarna. Kom igen Juholt, du kan bättre än så här!