Anna och allvaret

Anna Järvinens barn har blivit magsjuka. Så i stället för att ses
i lägenheten på söder i Stockholm, möts vi på en vegetarisk restaurang ett stenkast därifrån. Alldeles nyligen blev Anna klar med sin nya skiva och hon säger att hon fortfarande är i symbios med den.
– Men det känns bra, jag är väldigt glad.
Hon talar tyst och eftertänksamt, Anna Järvinen. Hon vill ha kvar en del hemligheter och hon är rädd för att säga något som inte är helt sant. Ibland döljer hon munnen lite bakom handen, prydd med en stor ring med vita pärlor som matchar det klassiska pärlhalsbandet som skymtar under tröjan i nacken.

Den nya skivan heter Anna själv tredje. Det är fyndigt eftersom det är just Annas tredje soloplatta. En Anna själv tredje är också en religiös bild som Anna stötte på när hon pluggade konst – en bild av Jesus, Maria och Marias mamma Anna. Leonardo da Vinci har gjort en sådan målning. Anna Järvinen började teckna liknande bilder med sig själv, sin mamma och mormor.
– Jag var nog barnslig länge, jag kände det verkligen som att det handlade om mig det där begreppet för att jag heter Anna.
Hon fascineras av att man i sig själv kan rymma flera olika generationer som turar om att komma till tals, på skivan finns till exempel en låt som heter Lilla Anna. När texterna kommer till, då går hon bara på ”feeling” säger hon. På den nya skivan blev dock ett tema att flyga och att släppa taget, med låttitlar som Titta vi flyger och Hur man lättar.
Att göra låtarna beskriver hon som att skapa vänner när hon behöver dem.
– Man sitter i sin ensamhet och sin sorg och allting och så plötsligt finns det någon som förstår en, för att man har gjort en låt. Låten förstår en. Det är ett otroligt stöd när man behöver det, att göra låten och sedan lyssna på den.

Anna Järvinen är förtjust i tanken att man själv rymmer flera olika personer. På hennes nya skiva är det flera Annor som hörs.

Anna Järvinens låtar är både ledsnad och lycka på samma gång. Som livet. Det kanske är därför hennes skivor blivit så uppskattade.
– Vad fint att du tycker så. Då har jag verkligen, verkligen lyckats, säger hon och blir uppenbart glad.
Anna Järvinen värnar om allvaret, musiken måste vara på riktigt och inte något skämt, hon tror att det är hennes finska arv. Som sexåring och nyinflyttad från Finland var hon avundsjuk på det lättsamma och svenska. Fortfarande förknippar hon Sverige med Jenny Nyströmsk idyll. Och Finland med den svårmodiga regissören Aki Kawris-mäki.
– Det finska är väldigt molligt. Jag vill bestämt hävda det. Det finns en tyngd, en sorg som genomsyrar det mesta.
Att fira jul var inget glädjefyllt för Anna som barn, familjen läste julevangeliet under största allvar trots att de inte var troende.  Religion återkommer flera gånger under samtalet.
– Jag har haft behov av kyrkorum sista året. Jag är tacksam över att de platserna finns. Jag går ofta och bara sätter mig och tänker, det känns viktigt. Det är på allvar! Och det är en skön plats att sjunga på.

Även bilderna i kyrkan fascinerar Anna. Hon inspireras mest av konst när hon gör musik, till exempel Helen Billgrens målningar.
Trots det där finska allvaret, så handlar musiken ändå bara om lust, säger Anna. Och fler skivor ska det bli.
– En person som jag beundrar väldigt mycket, som jag tyvärr inte kan säga namnet på, han hörde min första skiva flera år innan den kom ut. Och han skrev i ett sms ’du kommer göra många fantastiska skivor’. Så kände jag inte då, men nu känns det som att jag aldrig någonsin kommer att sluta.