Massiva folkliga protester. Krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Regimer som faller, andra som gör våldsamt och blodigt motstånd.
Det som slår mig mitt i allt detta är vilken enorm betydelse rätten att yttra sig har. I Sverige har vi länge tagit rätten att säga och tycka vad vi vill för given. Något man talar om i högtidstalen men inte behöver bry sig så mycket om i vardagen.

Och så ser vi plötsligt hur det är just denna rätt som används för att göra befrielsen möjlig. I Tunisien och Egypten var det ju inga våldsamma uppror. Demonstranterna tillämpade en strikt icke-våldslinje. Det var deras röster som kastade omkull diktaturerna. Deras krav som ropade ut från Tahrir­torget och gatorna i Tunis. Och det var via Facebook och andra sociala medier som demonstrationerna trummades samman.
I Tunisien gjorde myndigheterna allt för att blockera Facebook. I Iran bromsades hastigheten på internet upp när demonstrationerna bröt ut för att det skulle bli mer besvärligt att mobilisera den vägen.
 
När jag bloggat om den här utvecklingen har jag fått en del syrliga kommentarer från svenskt vänsterfolk som hävdat att detta är en revolution för en ”Facebooköverklass”. Unga, urbana och välutbildade araber som inte vet hur ”vanligt” folk har det.
Den bilden är grovt förenklad. Det räcker att flytta sig från Tahrirtorget till de svenska arbetsplatserna för att inse att det inte stämmer. För den svenska fackföreningsrörelsen har rätten att göra sin röst hörd på jobbet alltid varit helt central. Rätten att protestera mot dålig arbetsmiljö eller låga löner, och i förlängningen även rätten att läcka sådana missförhållanden till pressen.

Dessutom är jag tveksam till den där uppfattningen att ekonomiska och sociala rättigheter måste komma först. När människor har mat på bordet och jobb att gå till kan vi börja prata om politiska friheter.
Det är en konstruerad motsättning.
Det är ju de politiska friheterna, inte minst yttrandefriheten, som gör att medborgarna kan formulera krav på ökad jämlikhet och minskade klassklyftor. Och i dag har Facebook, som först verkade vara en oförarglig möteplats för ungdomar, blivit ett viktigt instrument i den kampen.
Som sagt: Vilken vinter det blev!

JA
Värme på väg!

NEJ
Politiker som blir rättfärdiga först när de ställs inför fullbordat faktum.