Nordiska bokbussen – en vän längs vägen

På hyllplanen längs bussens väggar syns böcker av Liza Mark­lund och Henning Mankell som på vilket svenskt bibliotek som helst. Men tittar man närmare är titlarna Elinkautinen och Kiinalainen, inte Livstid och Kinesen. Dagens tur börjar i finska Karesuvanto där bibliotekarie Perdita Fellman och förare Oula Kotakorva har övernattat. Perdita har jobbat här sedan 1986 och Oula har kört bokbussen ända sedan starten 1979. Förutom på finska står här även böcker på norska, svenska, samiska och meänkieli (tornedalsfinska).
– Den här bussen är väldigt speciell, säger Perdita Fellman. Jag tycker om att det är så mångkulturellt. När man är en minoritet blir det så monokulturellt, det irriterar mig, att i Finland ska man prata finska. Det här är så okomplicerat, man kommer till Norge och de blandar norska och samiska.
Perdita själv är uppvuxen i södra Finland med svenska som modersmål.

Bussen kör över bron till svenska sidan där vi ska besöka fyra byar i Karesuando-området. I Kuttainen, en by känd för sin religiösa tradition från predikanten Laestadius och stora barnkullar, springer barn fram till bussen som parkerat på skolgården. Några sätter sig direkt och läser serietidningar.
– Det gäller att äta fort och komma ut de dagar bussen kommer, säger Joas Funck, nio år, som satt sig ned med en Kalle Anka.
Läraren Anna Falbo står i kö för att återlämna en ljudbok, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou. Hon lyssnade aldrig färdigt för hon tyckte inte att den var bra. Ljudböcker lånar hon eftersom hon kör bil mycket.
– Jag hade velat ha fler Åsa Larsson men de har bara en. Det är bara samma ljudböcker hela tiden.
Perdita tycker ändå att bussen har ett bra utbud. Hon beställer böcker bland annat efter kunders önskemål.
– Men enligt min åsikt kan man inte bara köpa in det som lånas. Man måste ha det som är speciellt också, det kan vara något filosofiskt eller exotiskt.

Kö till böckerna när bokbussen kommer.

Synen på litteratur och bibliotek skiljer sig mellan de tre länderna. I Norge och Sverige kan hon få plocka bort vissa medier med sex- eller våldsinnehåll. I Finland är det liberalare, enligt Perdita.
– Vi skaffar mer slafslitteratur i Finland, nästan kiosklitteratur.
Perdita poängterar att bokbussen har en viktig folkbildande uppgift, alla har inte vuxit upp med böcker.
– Det är demokratiskt. Att få ta del av kunskap och förströelse.
Bussen rullar vidare mot Maunu och snön yr längs vägen. Vi stannar till och låter ett gäng renar passera. Ett par böcker glider i sidled men mest ligger de förvånansvärt stilla i den guppande bussen.
Hemma hos familjen Jo­hans­son-Närvä bjuds vi på kokkaffe ur blommiga koppar och kaffeost att lägga i. Det äldre paret Marjatta och Ingemar var förr flitiga boklånare och numera kommer Perdita och Oula in till deras kök var tredje vecka. Sonen Gustav försöker alltid vara på plats när bussen kommer.
– Det är ju jättebra att biblioteket kommer hem, säger han. Mest för de som har svårt att ta sig någonstans. Men också för mig som har svårt att passa in bibliotekets öppettider.
Gustav lånar skivor med finsk musik. Och som många andra här uppe läser han gärna skildringar om trakten. Om han läser på svenska eller finska?
– Det spelar ingen roll.
”Här slutar allmän väg” står det på en skylt vid nästa stopp. In i bussen kommer Ingrid Utsi för att lämna två olika böcker – Personliga angelägenheter av Märta Tikkanen och Björn Ranelids Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
– Ja, två helt olika, bekräftar Ingrid som fastnade för Ranelids språk och nu lånar Ansikte av eld.
– Han är ju med i Let’s dance. Jag såg honom i Stjärnorna på slottet och tyckte han var så intressant, han sticker ut.

I Mertajärvi kommer två finsktal­ande kvinnor in i bussen.
– Pratar du bara svenska, frågar Senja Eliasson och svarar sedan på mina frågor på svenska.
Hon lånar ett par handarbetstidningar till sig själv och finska krigsskildringar till sin man. Hen­nes egen favoritförfattare är Enni Mustonen.
– Hon skriver om kärlek och att de gifter sig och sådant där, säger Senja och fyller sin tygkasse med böcker innan hon vandrar vidare ut i mörkret.

Idivuoma är den sista byn som får besök i dag. Bussen parkerar vid den numera nedlagda Icabutiken.
– Bokbussen är det enda som finns kvar, säger Perdita. De stänger ner allt i byarna – butiker, bibliotek och skolor.
Till bussen kommer till och med människor som aldrig lånar några böcker.
– Utbudet är inte det viktigaste. Jag tror att det viktigaste är att något kommer till deras by. Man kan välja att ta del av det kulturella, men jag tror att det sociala har större betydelse för människor i byarna.