Deckare om arbetarklassen

Ingen nu levande författare är en sådan mästare på bladvändare som Dennis Lehane. Min första Lehane var mästerverket Ett land i gryningen: skildringen av polisstrejken i Boston 1919, när spanska sjukan dödar tusentals och revolutionen går som en löpeld över världen. För mig är den bokens 762 sidor en hängmatta utanför Norrköping, en kärlek, kallt vitt vin och några mycket varma julidagar vid en insjö som luktade härsket.
Sedan var jag fast. Serien om deckarna Kenzie och Gennaro färgade min höst och bäst är Mörker ta min hand, följd av En drink före kriget. På råbarkad prosa, tar huvudpersonerna emot otroliga mängder våld i mötet med bovar och mördare.

Främst är ändå hans böcker alltid förankrade i en social miljö. Det är alltid arbetarklassen som skildras – uppväxten i Bostons irländska arbetar- och lägre medelklasskvarter formade honom. Och det märks. För oavsett vad han skriver är det den där varma sociala blicken för orsakerna till våldet som egentligen intresserar honom.
Ofta är det våldets långa rottrådar ner i historien, till barnets erfarenhet som böckerna når. Hur övergreppen fortplantar sig och varje våldsdåd faktiskt aldrig är en slump utan konsekvensen av ett annat övergrepp. Något kusligt ligger i denna insikt, att allt inte är vad det ser ut som på ytan.

På det sättet är han också en politisk författare – som ser orsakerna, inte bannar symptomen. Det märks också i de böcker som filmats. I Mystic river, Gone Baby Gone och Shutter Island kommer historien upp i dagern.
Hos Lehane existerar inget blint slumpmässigt våld. Meningslöst är det, dödandet, men ingen slump.