De lär unga att kontrollera sin ilska

Elias låtsas att Filmon har kastat ner en vattenballong på honom från femte våningen.
Hjärtats takt ökar, han blir mörk i synen. Men i stället för att slå till Filmon tar han ett djupt andetag.
– Vad kan Elias annars göra? frågar ART-tränaren Damir Brljevic.
– Räkna baklänges, säger Rebecca.
– Gå därifrån, föreslår Omar.
Rollspelen är en viktig del av ART, ett program för att ersätta aggressivitet med eftertanke och insikt om olika handlingars konsekvenser. Damir Brljevic verkar nöjd med dagens lektion, där de sex deltagarna fått utsätta sig för provocerande situationer.
– Gå nu hem och träna till nästa vecka så får ni som har gjort hemuppgiften en belöning, lovar han.
Som ungdomssamordnare hos UngArt i Malmö står Brljevic med ett ben i ART-träningen och det andra i Resursskolan UngArt som startade 2006. Till skolan, med högstadieundervisning och ett 40-tal elever, kommer killar – nästan bara killar – som har gjort sig omöjliga i den vanliga grundskolan och hamnat hos socialtjänst och polis.
Här läser de de normala skolämnena, men får också lära sig att hantera vardagliga konflikter och hur man beter sig för att dämpa sin ilska. De delar av ART-träningen, som skolans personal använder sig av, utvecklas sedan efter skoltid på lektioner där man även funderar över vilka följder ens handlingar får.
– Många elever som har börjat träningen har senare blivit elevassistenter och coacher hos oss, berättar Damir Brljevic. Det är viktigt att personalen är tillgänglig på olika sätt. Det kan vara på telefon, på kvällar, på helger. Har eleven en coach knuten till sig finns det någon som han alltid kan få stöd och hjälp av.

Filmon Josef och Rebecca Beccosh Quidel rollspelar under en ART-lektion.

Åtskilliga skolor i Malmö har problem både med kunskapsnivån och ordningen och bland annat har Lärarnas riksförbund krävt fler insatser mot våldsamma elever. Bland dem med knepiga hemförhållanden eller gängkontakter finns en grupp, som mer eller mindre struntar i skolan, och är väldigt negativ till samhället. I UngArt-skolan jobbas det intensivt för att få eleverna på rätt köl.
– De som har gått här ett tag börjar förstå att vi är här för att hjälpa dem och inte för att ge dem bestraffningar, säger coachen Daniel ”Lilleman” Cvetkovic, som i tonåren blev uppmärksammad när han rappade om sin egen uppväxt. Vi är här för att berömma och belöna deras positiva sidor. Många av de här ungdomarna vet helt enkelt inte hur de ska uttrycka sig på ett vettigt sätt.

ART-filosofin handlar om att inse att det finns olika handlingsalternativ. Elevassist-enten Iad Ibrahim är med både i klassrummet och som kontaktperson utanför skoltid.
– Jag hjälper eleverna, motiverar dem, går ut med dem och hämtar frisk luft när de tappar koncentrationsförmågan. Jag berättar om mig själv, vad som hänt mig och vad jag har gått igenom. Att man kommer att få sota för det om man dummar sig. Trots att jag har valt att försöka smälta in i samhället är det jättesvårt även om man sköter sig.
Hur går det utanför skolan då? Beter sig eleverna annorlunda när ni inte är med?
– Man mognar snabbt i den åldern. Antingen är du med i samhället eller så är du utanför. Det finns ingenting mitt emellan som du kan stödja dig på. Därför är vi alltid tillgängliga, även om vi inte jobbar. Ett telefonsamtal tar inte lång tid. Man måste visa lite medkänsla också. Det är beteendet som är problemet och det är där man ska jobba.
I ett av rollspelen dansar en kille med en tjej och två andra killar kommer fram och provocerar honom.
– Jag kokar, jag känner mig varm! muttrar han som vill dansa.
– Vad gör du då? frågar tränaren.
Killen backar ett par steg och det syns att han andas djupt. Inom sig funderar han över olika handlingsmöjligheter.
– Kommer du att tänka positivt ute på gatan också?
– Vet inte. Där måste man vara snabb.
– Försök, uppmanar tränaren, det kanske funkar.
ART används på olika sätt runtom i Sverige, men oftast i hemsnickrade versioner där man bara plockar ut vissa delar från beteendeträningen. Hos UngArt i Malmö arbetar de konsekvent med metoden och har därför fått svensk licens från de amerikanska upphovsmännen. För många av den här skolans elever kan man tala om sista chansen och resultaten är oftast goda.
– De ska förstå att det finns en vinst med att kämpa för att lära sig, säger rektorn Katja Laine. Vi jobbar både med beteendet och med ämneskunskaperna. De har ju hamnat i konflikt med kompisarna och med de vuxna i skolan och jag tänker att jag ska göra precis tvärtemot vad de är vana vid. Le vänligt, ta i handen, titta i ögonen, säga välkommen. Varje dag. Hela tiden. När någon orkar skriva två rader ska vi ge massvis med beröm. Vi är fundamentalister, vi tar det här på fullaste allvar. Du ska ändra dig så att du en gång i tiden kan söka jobb med betyg och komma vidare.

Det handlar om att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Awatif Nasr lyssnar koncentrerat.

Damir Brljevic arbetar både med skolan och beteendeträningen.

Laine hävdar att hon aldrig har träffat någon besvärlig elev.
– Det är sant. Jag vet inte vad en besvärlig elev är. Däremot träffar jag sådana som har frånvarande föräldrar och svårt med vissa beteenden. Det är då jag ska visa att jag är vuxen och kan hjälpa dem. Man får betala för att man inte tidigare har tagit integrationen på allvar. Barnen nöjer sig inte med att gå i förortsskolorna utan säger högt och tydligt, på sitt eget sätt, att nu är vi synliga överallt i samhället.
Coachen Lilleman, som en gång gjorde låtar där han sörjde och förbannade sin smitande pappa, är bestämd med vad han vill att eleverna ska lära sig:
– Bara en grej egentligen, och det är att ta ansvar. Om de vill slåss, knarka och vara kriminella är det deras val. Jag kommer aldrig att kunna välja åt dem. Men det behövs någon som är där och pushar på dem. Skillnaden mellan vuxna och ungdomar ligger i konsekvenstänkandet. Ungdomar har svårt att se runt hörnet. De handlar först och betalar sen.
– Är man målmedveten väljer man nog den positiva vägen, den lyckliga vägen, säger han.
Ungdomar som inte förstår konsekvenserna av hur de beter sig skyller oftast ifrån sig. Det finns en massa olika anledningar. Vissa föräldrar finns inte där, vissa kompisar är dåliga förebilder. De har aldrig fått lära sig några alternativ. Därför är det viktigt för oss vuxna att vara bra förebilder när vi är ute på stan med ungdomarna.
Iad Ibrahim anser att alla behöver få möjlighet att prova på hur det är att ha ett jobb.
– Kommer man in på arbetsmarknaden börjar man fatta. Har man inte någon lön på sitt konto söker man sig hellre till snabba pengar. Det finns för få lärlingsplatser. Numera handlar allt om betyg, men alla är inte duktiga på att plugga.

Eleverna i den här skolan har ställt sina skor prydligt i farstun. De sitter i små grupper och läser i sin egen takt. Tidigare varken satt de eller läste de.
Nu är frågan: om de sedan också tar ett djupt andetag i stället för att slåss, vad händer då?