En borgerlig allians ska inte bara tänka på att sänka skatter – utan allmänt sett vara snål med och aktsam om våra gemensamma resurser. Det ska vara Spara som styr, inte Slösa. I vår huvudstad Stockholm är det tyvärr inte så.
Här är det ett och annat som gör mig väldigt betänksam just nu:

1. Vårdvalet i detta jättelandsting  fördelar pengar från fattiga områden till rika – och gynnar privatläkare med receptblocket i högsta hugg.
Stockholm skriver ut mest antibiotika i landet, och sättet att ersätta privata mottagningar har gett välbärgade områden fler läkare, medan fattiga områden har fått dra ner. Det sägs att ändring är på gång, men detta har vi inte sett något av än.
Alla pågående arenabyggen.  

2. Just nu pågår en rad spektakulära och dyra arenabyggen landet runt,  som gett lokaltidningar en hel del att skriva om. Det är dåliga upphandlingar, misstänkta mutbrott och kommunalråd som får avgå mm mm. I Stockholm är det två stora arenabyggen  på gång och ett tredje ligger på ritbordet. Kostnaden för nybyggnaderna beräknas bli sex miljarder kronor. Och publikkapaciteten kommer öka från 100 000 till 130 000 platser i Stockholms stora arenor.
Men vad ska de fyllas med? undrar SvD (den 6 februari) och frågan är nog så berättigad. Vem ska fylla hålen i skattebetalarnas plånböcker om satsningarna inte går hem?

3. Miljardrullning till privata förskolor och friskolor, även de dåliga.
Den generösa tillståndsgivningen och utbetalningarna till fristående skolor har fått en del märkliga konsekvenser.  En man som dömts för pedofili har kunnat starta skolor, privata förskolor med missförhållanden och indragna tillstånd kan fortsätta kvittera ut bidrag i åravis efteråt under överklagandeprocesser, barn som skrivs in i privata förskolor får inte veta att de därmed tappar sin plats i den kommunala kön. Dåliga förskolor får fortsätta länge innan tillståndet dras in, trots uppenbara missförhållanden.
Kommunal Stockholm tillhör dem som varnat för detta, men som ropade för döva öron. Även S-politikern Veronica Palm slog tidigt larm och nu skärper en av de möjliga S-kandidaterna Lena Sommestad tonen mot vinstuttagen. Det är bra.

4. I kommunala skolor har förvaltningen insyn och kontrollansvar.  Detta gäller inte för privat drivna skolor, även om de finansieras med skattepengar!
Såhär skriver Ann-Mari Begler, generaldirektör för Skolinspektionen i SvD (10 februari):
”När det gäller de fristående skolorna finns inte den kommunala skyddsmuren. Kontrollsystemet har bara en nivå. Här vilar hela ansvaret på Skolinspektionen, genom tillståndsgivning och tillsyn. Utöver de allmänna kvalitetsproblem som finns i skolorna finns också inom de fristående skolorna ibland andra typer av brister i verksamheten, exempelvis med ekonomisk/finansiella förtecken eller till och med brottslighet. ”
Under 2010 har Stockholm kommun betalat ut 1,8 miljarder kronor i bidrag till privata förskolor. Även sådana med allvarliga brister kan få behålla sina tillstånd under lång tid. Inte ens indragna tillstånd stoppar utbetalningarna, som kan pågå under en lång överklagandeprocess. Ibland återuppstår förskolan under nytt namn och så får allt börja om igen.

Nya bidragsregler som säger att friskolor och kommunala skolor ska ersättas på exakt samma sätt har inte skapat någon rättvisa, utan vidgat klyftorna. Stöd till särskilda behov har plockats bort (utom för riktigt riktigt ömmande fall) och skolor kompenseras inte längre för den socioekonomiska faktorn.
Här omfördelas pengarna från skolor och elever med stora behov och hamnar i välbeställda skolors kassakistor. Sämre lärartäthet och miljoner som måste bantas bort i utsatta områden känns som ett väldigt slöseri med unga människors framtid.

Inte heller det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) verkade vara riktigt bekväm med sitt eget beslut, när hon frågades ut i P1 i morse, utan lovade att se över alltihop igen.  Det är förstås bra att granskningar leder till resultat, men hoppsan, lite mer noga än så borde en stor förvaltning samt utbildningsminister Björklund (FP) ha  räknat innan de ändrade reglerna.
Utförsäljningen av allmännyttan är också ett sätt att skänka skattepengar till privata fickor.

5. Den omfördelning som skett av boendet i Stockholms innerstad har belysts av DN och visar bland annat att andelen höginkomsttagare i innerstan blir allt fler. För tjugo år sen skilde det 5 procent i genomsnittlig inkomst mellan innerstad och ytterstad. I dag är det 29 procent. Inkomsterna på Östermalm har ökat med när 60 procent och i Skärholmen med 0,1 procent.
Omvandlingen till bostadsrätter, där allmännyttan sålt ut attraktiva hus, har lett till att andelen hyresrätter i innerstan är nere på 36 procent. Statsministern som intervjuas i DN i dag verkar tycka det är ok. De hyresrätter som finns säljs ju ändå bara svart, menar han.
En något uppgiven inställning, som inte heller tar fasta på behovet av en blandad befolkning för att en stad ska leva, och inte bli ett reservat för rika.

Kommunen har haft diverse pigga sparförslag – ett var att dra in tio miljoner från barn- och ungdomsidrotten, som i stället skulle jaga privata sponsorer. Det drogs tillbaks efter ett ramaskri sedan SvD hårt kritiserat beslutet.

Skatt ska gå till gemensamma behov. Våra politiker ska vara noga med hur pengarna används och se till att de förvaltas väl. Vi som ser till att pengarna kommer in i den kommunala skattkistan förväntar oss en skattmästare som har Spara som förebild. Men det är inte barnen  som ska drabbas med indragen peng till sport och skolor. Stoppa istället  pengarullningen till företagare som får fri dragningsrätt på våra miljoner, utan tillräcklig insyn och kontroll.

Lev i dag och betala i morgon. Den devisen gäller i vår konsumtionsinriktade kultur där Slösa regerar.  Men våra politiker har inte uppdraget att shoppa och spendera. De tar inte bara beslut för den här veckan, utan även för kommande generationer.  Att tänka framåt, skjuta upp belöningar och vara långsiktig ansågs tidigare som ett framgångskoncept – och för kommunpolitiker borde det vara en gyllene regel.

Fotnot: Lyckoslanten gavs ut av gamla hederliga Sparbanken.