Nu är det förstås inte riktigt så det uttrycks i det innehållsrika kapitel 3 med rubriken Reformer för högre sysselsättning. I stället talar man om de kostnader hög arbetslöshet medför både för samhälle och individer, de senare får både ”socialt utanförskap och låga inkomster”, skriver de.
Men inkomsterna kommer knappast att höjas om SNS får gehör för sitt recept om ”ett omfattande system med vad vi kallar för välfärdsjobb.” Här kommer ett stort antal av de som befinner sig i ett ”utanförskap” att få arbetsuppgifter.
SNS skriver att modellen ”innebär en gradvis ökande skyldighet för den som är sysslolös men arbetsför, och som får sin försörjning av samhället att utföra välfärdsuppgifter som annars inte skulle bli gjorda.”

Som jag tolkar det ska därmed sånt som i dag utförs av exempelvis volontärer i vård och skola och omsorg ersättas av obligatorisk samhällstjänst för alla som har någon sorts försörjning via samhället. Hmm. Det är ganska många som har någon sorts försörjning via samhället i dag. Barnbidrag, vårdnadsbidrag, rutbidrag, (en skattesubvention visserligen, men i alla fall), subventionerad dagisavgift, föräldraförsäkring, sjukbidrag, a-kassa, försörjningsstöd, pension…
Notera dock hur orden ”sysslolös men arbetsför” ändå avgränsar urvalet. Det är några som går och drar benen efter sig, försörjda av samhället som ska utföra välfärdsjobben. En sorts nutida aku-jobbare som ska visa att de inte ligger samhället till last. Men att dessa ska tvingas ut i offentlig sektor i samhällstjänst är onekligen att ta volontärtanken till nya höjder. För jag gissar att de inte ska få extra betalt, eftersom de ju redan är ”försörjda”.

Att göra jobb som ”annars inte utförs” är enkelt att säga, men svårt att avgränsa i praktiken. Samma luddiga definition gäller för de som tvingas jobba nästan utan ersättning och obligatoriskt i den så kallade ”jobb och utvecklingsgarantin”, Fas 3. Där ska också jobb som annars inte utförs utföras. Men så tydliga befattningsbeskrivningar finns inte i välfärdssektorn. Hur ska dessa jobb kunna avgränsas mot rut-sektorn exempelvis? Blir det inte prisdumpning och anmälan till EU? Och visserligen ska SNS kanske inte tänka på parterna på arbetsmarknaden, men ska välfärdsjobbarna, de som gör sin samhällstjänst, gå sida vid sida med fackligt anslutna som får betalt? Är det någon som misstänker att man försöker dra ner på det där vanliga lönearbetet om det nu ändå finns människor att plocka in gratis? Vad händer med kvalitet, yrkesstolthet och brukarnas trygghet?
Hur ser SNS på behoven av omsorg och vård i välfärdssektorn. Är det jobb som vem som helst bara kan göra? Eller har utbildning och erfarenhet någon betydelse?

Gissningsvis är det i första hand arbetsuppgifter som ligger närmast brukaren det handlar om, det vill säga de jobb som Kommunals medlemmar gör. De jobb där människa möter människa. Redan i dag finns det organiserat volontärjobb för en rad saker, som besök i äldrevården, promenader med gamla, klassmorfar med flera goda initiativ. Med tanke på att andelen över 65 år kommer att vara 21 procent av befolkningen 2020 (jämfört med 18,5 procent i dag) så blir det en utmaning för alla samhällen att få försörjningen att gå ihop. Så visst behöver det diskuteras. Och kanske behöver vi fler frivilligarbetare på många håll. Frivilligarbetare.

Men kanske ligger det i tiden att försöka dra ner betalda arbetstimmar i den offentliga sektorn på olika sätt. Daniel Suhonen (även KA-kolumnist) tar i en ledare i Östra Småland upp en artikel i finanstidningen The Economist, som ser de offentliganställda fackföreningarna i den industrialiserade världen som de stora bromsklossarna för modernisering, reformer och skattesänkningar. Se även vad TCO-utredarna skriver i sin intressanta analys.
Det handlar om kampen mot de offentliganställda i USA, där fackanslutningen faktiskt ökat just i den gruppen, från 7 procent 1979 till 36 procent 2010. (Annars går kurvorna för facklig anslutning mest neråt.) I Kanada är organisationsgraden för exempelvis lärare och bussförare 70 procent och i stigande. I Kommunal här hemma ökar också medlemstalen för tredje månaden i rad.

The Economist tar de europeiska facken som varnande exempel, och visar på de franska tågförarna som har en pensionsålder på 50 år. Det är ett arv från tiden med koleldade tåg och en arbetsmiljö som gjorda att de flesta dog ungefär då. Att förhandla om pensionsvillkoren blir förmodligen oundvikligt, även för de militanta kommuniststyrda facket . Men att det inte är fackföreningarna som åstadkommit finanskrisen, utan snarare växande inkomstklyftor, blir inte något som den tidningens läsare serveras. Man lyfter fram det som sticker i ögonen och hoppas skapa motsättningar mellan ”skattebetalare” och offentligt anställda. Som underförstått inte gör rätt för sig, ungefär som de argument som serveras från SNS för att motivera de nya välfärdsjobben.

SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, är ett fristående nätverk av beslutsfattare och opinionsbildare i privat och offentlig sektor. De vill enligt hemsidan SNS ”genom forskning, bokutgivning och möten bidra till debatt och rationella beslut i samhällsfrågor”. Och självklart ska de delta i samhällsdebatten. Men tvångskommenderade välfärdsarbetare – det är väl ändå att ta i?