Behöver goda gärningar sin egen dag?
I dag kom jag äntligen iväg till blodgivning. Av en slump råkade det bli just den 14 januari, som från och med i år utropats som Goda gärningars egen dag.
Kallelserna som uppmanar mig att dela med mig av min attraktiva blodgrupp har blivit allt mer sorgsna. Från det första av flera blå blad i brevlådan, via sms, till ett fönsterkuvert innehållande ett rött brev med texten: Vi saknar dig!
Blodgivning är viktigt. Ja jag vet. Men det kräver planering. Och tid. Som jag upplevt inte funnits.
Så lappen har suttit på kylen både länge och väl, jag började nästan ge upp om mig själv. Men nytt år och nya friska krafter, så idag klev jag in på ett tappställe vid Fridhemsplan och gjorde min insats för 34:e gången. Att denna uppskjutna gärning hamnade på den nyutnämnda dagen känns onekligen rätt.
Goda gärningars dag är inte helt officiell än, det vill säga den finns inte i någon sammanställning av dagar som går att fira. Utan det är några studenter från Södertörns högskola i Stockholm som nu tycker det kunde vara på sin plats att ge människors hjälpsamhet och vänlighet 24 egna timmar.
I radions SR Metropol i morse hade några av gästerna i studion följt uppmaningen och lämnat plats på bussen, samt hjälpt en kvinna med barnvagn. En liten vänlighet som borde kunna utövas årets alla dagar, men bättre en gång än ingen alls.
Själv tog jag mig tid att leta upp ettans busshållplats åt en kvinna med käpp, istället för att jäkta iväg på cykeln. Den som är det minsta rörelsehindrad och ändå vågar sig ut i Stockholms glashala trottoarinferno behöver hur mycket hjälp som helst. Att stanna upp i stressen och se en medmänniska i ögonen är väl egentligen det som alla dessa dagar är till för?
Och om inte annat så får en särskild vänlighetsdag en att påminnas om detta.
Den stora mängden dagar är ett tydligt symptom på det postmoderna, fragmentariska samhället, säger etnologen Agneta Lilja i DN. Där framkommer också att det finns en särskild dag för vaginan (11 mars) för mobilfrihet (1 juni) och för ”världsskrattet” (7 maj). Redan passerad är internationella pizzadagen (1 januari), liksom temadagens dag (7 januari).
Jag har direkt aversion mot Alla Hjärtans dag (14 februari), som skapar så mycket förväntansångest hos barn och unga. Mors dag bjuder jag mig själv kaffe på sängen om ingen annan kommer ihåg, på Fars dag råkar maken lämpligt nog fylla år.
Själv är jag mest förtjust i kanelbullens dag, (4 oktober) som står för vänlighet, trivsel och goda minnen från egna hemmabak och mysiga fikastunder. Den är dessutom kravlös, mobbar ingen och inbjuder till samvaro.
Även om initiativtagaren och kanellbullegeneralen Kaeth Gardestedt hör hemma i Hembakningsrådet som drivs med pengar från socker, mjöl- och jästindustrin så är de kommersiella bitonerna överkomliga. Ett bullbak kostar ännu inte många kronor.
Nu är det dock långt till kanelbulledagen, närmast i tur är fettisdagen, som i år trängs ihop med både internationella pannkaksdagen och internationella kvinnodagen (8 mars). Förr i världen kunde vi konsten att vänta. Tomten kom på julafton, sillen till påsk, och semlorna (temlorna) var det bara Ture Sventon som spisade året runt. Att vi numera har särskilda dagar för saker de flesta av oss gör året om är onekligen något märkligt. Men när det gäller snällhet och goda gärningar är det ju tur!
I morgon, den 15 januari väntar tulpanens dag. Och redan nästa vecka (21 januari) är det dags för kramens dag.