Överklagade betyg ingen dålig idé
Det var intressant att se maktfullkomligheten hos utbildningsminister Jan Björklund (FP) i teve igår. Regeringens egen utredare Leif Davidsson hann knappt lägga fram sitt förslag om att betyg skulle få överklagas förrän Björklund greppade mikrofonen och med emfas förkunnade att förslaget var dåligt.
Traditionen känns igen från Göran Perssons (S) tid, ministerstyre heter det visst.
”Riktiga betyg är bättre än höga betyg – Förslag till omprövning av betyg” heter betänkandet som nu ska ut på en åsiktsrunda till remissinstanserna. Att få överklaga ett orättvist betyg i grundskolan och på gymnasiet är en del av rättsäkerheten, menar han, men protesterna har inte låtit vänta på sig.
Denna möjlighet finns redan på universitetet, jag vet inte om den sönderutnyttjats, det krävs både mod och mental styrka hos en elev som vill få en ny chans att få sin tenta eller uppsats ombedömd. Men det kan vara bra att möjligheten till en ”second opinion” finns, i synnerhet när det handlar om ämnen och kurser som inte enbart mäter faktakunskaper eller räkneförmåga. Många gånger har ju anonymiserade prov visat sig ge helt andra resultat när lärare rättar. Därför är en del prov på exempelvis Uppsala universitet anonyma, tills rättningen är klar.
Betyg är dessvärre en vara som köps och säljs i dag. Friskolor har visat sig vara mer frikostiga med höga betyg, vilket blir ett sätt att locka elever och tjäna pengar. Lärare utsätts för påtryckningar för att höja betygen. Det är inte heller rättvist mot elever i kommunala och mer stränga skolor, som därmed också får sämre chanser till attraktiva utbildningar. Alla tjänar med andra ord på att betygskriterier är likformiga, tydliga och tillämpas med omsorg. Det som betygssätts ska i möjligaste mån kunna motiveras och förklaras. Gärna dokumenteras. Och i enstaka fall omprövas.
Precis som man i det ideala fallet ska kunna förklara en individuell lönesättning så att den som fått mer/mindre än någon annan förstår varför. Om det är tydligt gjort så ska ett överklagande inte behöva vara ett så stort problem som Björklund verkar tycka att det är.
Att stå på lärarnas sida i skolan innebär inte att i alla lägen låta dem dominera totalt över eleverna och frånta dem allt inflytande över så avgörande delar av deras framtid som betygen är. Sen ska startsträckan till att verkligen ändra betyg ändå vara lång. Läraren har ju sitt ansvar och uppdrag. Och med den nya legitimationen tar det också tid att få rätten att sätta betygen (lite väl lång kan man tycka).
I USA har elever sedan lång tid rätt att sätta betyg på sina lärare, och omdömena är viktiga för lärarens framtid i skolorna. Det visar sig då att även här träder marknadskrafterna in. Lärarna drar ner på kraven för att bli omtyckta och eleverna pluggar mindre.
Hur man än vänder sig så leder försöken att lösa ett problem till att ett nytt träder fram. Att sätta betyg på varann är en subjektiv handling, som inte alltid framkallar det bästa hos människan. Gör systemen så tröga, fyrkantiga och samtidigt genomskinliga som möjligt. Både elever och lärare kan råka riktigt illa ut om godtycke och subjektiva åsikter får råda för mycket. De perfekta betygen finns inte, och motiverar inte alltid till lärande.
Jag hoppas att Davidssons betänkande får en ärlig chans, trots den Björklundska sågningen, för det är förslaget värt.
(Läs mer på expressen.se, dn.se och hos Lärarnas Nyheter.)