Schtunk får hela Sverige att gapskratta

Den fria teatergruppen startade för fem år sedan och kom ur länsteatern i Halland. Teatern bygger på den klassiska commedia dell’arte-genren som gruppen har utvecklat och skapat en egen stil ur, mycket format kring skådespelarnas personligheter bakom sin clownmask.
I fem år har de rest runt i Sverige och spelat för fulla hus, utan ett enda bidrag.
Vad är det som får publiken att komma, Lasse?
– Det verkar som om de har så roligt att vi inte behöver så mycket annan marknadsföring. De pratar med vänner och bekanta om hur roligt de haft och det lockar nya att komma, säger han.

123 Schtunk spelar mycket Shakespeare, alltid med clownnäsor eller andra masker när så behövs. Man blandar originalrepliker ur pjäserna med improvisation och publikkontakt.
Gruppen har bland annat spelat  pjäserna Macbeth, Romeo och Julia och Rickard III, samt en del egna produktioner, bland dem enmansteatern där Lasse Beischer helt får blomma ut själv; ”Sanningen om Shake-speare” där han berättar sanningar och osanningar med sin nasala clownstämma.
Denna sommar och höst skrattar publiken åt Hamlet med undertiteln: ”Som det kan vara eller inte vara”, syftandes på den berömda monologen.
”Hela världen är en scen och alla män och kvinnor är bara aktörer, de har sina entréer och sortier…”
Detta Shakespeare-citat, från Trettondagsafton, tilllämpas bokstavligt när gruppen spelar eftersom publiken på första raden kan råka ut för att bli uppdragna på scenen och spela med.
Det vet de flesta som går på Schtunk och de får räkna med att hamna i dialog med Lasse. Också det klassisk Shakespeare-teater.
På den tiden i 1600-talets England, när det blev ett folknöje att gå på teater, krävde de rika att få sitta nära scenen, ja, helst med platser på scenen. Här kunde elisabetanska dandier visa upp sig i all den yttre prålighet som modet krävde
Det var inte heller ovanligt att de högljutt kommenterade det som hände på scenen. Precis som idag när Schtunk spelar.

Lasse Beischer öppnar varje föreställning med ett ”hej, hej” efter det inledande musikstycket, som i Hamlet märkligt nog är den gamla Fred Winter-dängan ”Det ordnar sig alltid”. Och då svarar publiken unisont: hej, hej – och därmed är kontakt upprättad.
Har det aldrig hänt någon gång att folk har blivit arga över uppmärksamheten och lämnat teatern?
Lasse funderar en stund och säger sedan:
– Nej faktiskt inte, en del är väl inte lika förtjusta över att publiken skrattar åt just dem. De skrattar för att det kunde ju varit de som blev tilltalade. Men det brukar gå bra, ingen har tagit illa upp.
Är det inte svårt att lämna manus som du gör hela tiden? Du går från Shakespeares ord till någon slags ”stå-upp-komiksdialog”
– Jo, det kräver total närvaro, det kräver mycket träning att våga lämna tryggheten i det i förväg skrivna manuset, det är inte alla skådespelare som klarar det, det krävs rätt personlighet. Det är inget som går på rutin.

Med på scenen är också Lasses hustru Josefine Andersson, och Henri Kokko.
I Hamlet spelar Josefine Ofelia som är förälskad i Hamlet. Också i Romeo och Julia är det det äkta kärleksparet Lasse och Josefine som står på scen.
Hur är det?
– Det märks nog ibland, vi kan ta ut svängarna på ett sätt som inte skulle gå om vi inte vore gifta.
”Så brukar du inte säga hemma”, kan Josefine/Ofelia utbrista.
Säkert till femtio procent skrattar publiken just för att det finns detta extra kittlande förhållande.
För som det stod i en av alla otaliga positiva tidningsrecensionerna:
”123 Schtunk är det roligaste man kan se på en svensk scen.”