År 2010 sprack den rödgröna drömmen. Trots många bra förslag såg väljarna inte meningen med föreningen, och vad värre är: S-ledaren Mona Sahlin visade sig inte heller tro på den egna politiken. Nu söker Socialdemo­krat­iska Arbetarepartiet en ledare, en ideologi och en verktygslåda med användbara redskap. Vilsenheten är påtaglig, men den livliga debatten inger ändå hopp.
Mona Sahlins förebild var Olof Palme. I Henrik Berggrens biografi benämns han en ”klassisk socialdemokrat”, som såg ett starkt samhälle som förutsättning för den individuella valfriheten. Det förutsatte också ett effektivt och konkurrensutsatt näringsliv. Under Palmes första sju år som statsminister 1969-1976 blev Sverige ett av världens mest jämlika länder. Inkomstklyftorna minskade, kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden, barnomsorg och social service byggdes ut, fler fick utbildning, arbetsrätten stärktes. Sverige blev en röst för frihet även internationellt.

Olof Palme behövde dock inte möta den globala finans­kapitalismen i en avreglerad värld. Skolan och vården kunde inte köpas och säljas av riskkapitalister. Sjunkande kunskaper på grund av segregation, friskolor och ”valfrihet” bort från problem i fattiga förorter var okända begrepp. Tågen gick i tid och vår utrikespolitiska linje var oproblematiskt neutral.
Utmaningarna är något större idag, för att uttrycka sig försiktigt. Det kunskapssamhälle med möjlighet till klassresor som skapats av Socialdemokraterna har också sått fröet till de borgerliga framgångarna. Allt färre uppfattar sig i dag som arbetarklass, två av tre uppfattar sig som medelklass, visar ny forskning vid Göteborgs universitet. Samtidigt har arbetsmarknaden blivit mer brutal. För tredjedelen som har det sämst har otryggheten ökat. Det finns alltid någon som kan ta jobbet till ett ännu lägre pris. Det fackliga löftet om lönesolidaritet hotas av samvetslösa arbetsgivare och fattiga migranter. Även tjänstemän, särskilt unga, jobbar utan rättigheter.

Jämlikhet får ett land att blomstra, nu som då. Någon enda väg dit finns inte heller idag. Avgörande är den politiska viljan att skapa mindre skillnader. Det kräver förmågan att ställa sig i de fattigas skor och tänka: Det kunde varit jag. Har ny-sossarna den viljan kommer väljarna att återvända. Annars inte.