Min vän, Aguil, kommer från södra Sudan. Skådeplatsen för Afrikas längsta krig. Under nästan 40 år präglades landet av ett brutalt inbördeskrig, där norr och syd kämpade om kontrollen över de stora oljerikedomarna. 2005 kom fredsavtalet, som gäller till juli nästa år. Den viktigaste delen är en folkomröstning om självständighet, som hålls 9 januari.

I Aguils familj har kampen för ett självständigt södra Sudan varit navet ­till­varon snurrat runt. Den legendariske rebelledaren John Garang var Aguils gudfar och hennes pappa tillhör ledarskiktet inom självständighetsrörelsen.
I den samlingsregering som idag styr Sudan, är han oljeminister.
Medan stormen vrålar utanför fönstren, ställer sig Aguils pappa upp för att ge paret sin välsignelse. Allvarligt säger han att ”värdigheten Aguil, den är det viktigaste”. Och så berättar han hur den korruption och maktfullkomlighet han sett i regeringen och hos sina egna, fått honom att förlora tron på en självständig stat. Han tänker lämna regeringen och ber till en gud han inte tror på, att folket röstar emot självständighet.
En livslång kamp. Decennier av krig och tusentals förlorade liv tycks plötsligt meningslösa. Aguils pappa har ett mod jag sällan sett hos en politiker. Han vågar ifrågasätta en livslång kamp och följer sin övertygelse, i stället för att gå den förväntade, populistiska vägen. Folket vill ha självständighet och de allra flesta tror också att det blir resultatet i folkomröstningen. Men allt fler fruktar att det innebär nya krig.

Svenska politiker frågar sig idag vilka förslag som kan locka tillbaka väljarna. Det är som om makten i sig är det viktiga. Visionen om hur samhället ska se ut tycks bortglömd, i stället hålls nervösa pekfingrar i luften för att känna åt vilket håll opinionens vindar blåser.
Aguils pappa struntar i det där och lämnar makten. ”Makt korrumperar”, säger han och upprepar ”därför är värdigheten, Aguil, det viktigaste. Behåll värdigheten, kom ihåg varifrån du kommer och svik aldrig dina ideal.”
Tänk om Afrika hade fler politiker som Aguils pappa. Och tänk om vi hade några fler av hans sort också i Sverige.

JA
Wikileaks.

NEJ
De höjda universitetsavgift­erna i Stor­britannien.