När man blir kär i assistenten

På Högdalens scen sker en förvandling. Det är Hedvig som med exakta rörelser går från att vara det som vi kanske kallar en vanlig människa till att bli cp-skadad. Handleder, spasmer, tal.
Också i den här pjäsen, som heter ”Svårast är det med dom värdelösa”, är gränslinjen mellan det normala och det sjuka något centralt.

– Jag ville ha en människa som inte hade några möjligheter att förverkliga sig själv på egen hand, men samtidigt ansåg att hon förtjänade det bästa världen hade att erbjuda – den funktionsnedsatta tjejen Hedvig. I kontrast till det ville jag ha en människa med alla möjligheter som samtidigt ansåg han att inte dög någonting till och hatade sitt liv – den bittra assistenten Måns.
– I mötet med varandra ville jag att Måns skulle hjälpa Hedvig på det fysiska planet och Hedvig Måns på det känslomässiga – få honom att tycka att hans människovärde var högt. Därför behövde jag att Måns skämdes över sitt yrkesval till en början i pjäsen.
För med sina 300 000 studieskulder är personlig assistent inte något drömjobb för Måns. I en parodi över valfrihetens samhälle får Hedvig välja mellan en mängd personliga assistenter innan hon till slut bestämmer sig. Måns är dock mycket motvillig:
– Nej, inget sånt där skitjobb! Ni får faktiskt ta någon annan. Jag tar hellre livet av mig.
Men mellan Måns och Hedvig uppstår förtroende, vänskap och så händer det förbjudna – Hedvig blir helt enkelt förälskad.

Rollen som Måns görs av Olle Sundberg. Han säger:
– Vi har pratat med många assistenter och brukare och det är ju väldigt vanligt att det uppstår romantik, för man är så tajt i sin relation. Sen kanske det inte leder till nånting, men det är lätt hänt.
I början har Måns en väldig motvilja mot yrket, varför?
– Det är ett lågstatusyrke eftersom det är många ungdomar och människor utan utbildning. Det borde det egentligen inte vara, för det är ett väldigt viktigt yrke. Måns vill jobba med något ”fint”. Vårdyrkena är lågstatus och det är underligt att det ska vara så.