Malmös allsvenska fotbollsguld är ingen slump. Tillit, glädje och samspel skapade styrkan. Inget lag med den splittring och oro som nu råder inom socialdemokratin vinner någonting. Utfallet av den process den avgående S-ledaren öppnat för vet vi inget om. Men omprövningen kan vara vitaliserande – om de aktiva drar rätt slutsatser.  

I det senaste numret (5/2010) av Tiden, tidskrift för socialdemokratisk idédebatt, gör statsvetarprofessorn Bo Rothstein en intressant analys av de styrkor socialdemokratisk politik uppvisar, enligt samhällsvetenskaplig forskning.
Fördelarna  gör den socialdemokratiska pessimismen och vilsenheten svårbegriplig, konstaterar han:
– Den socialdemokratiska välfärdsstaten, som syftar till att ge alla i ett samhälle sjukvård, utbildning och socialförsäkringar, är bättre än dess nyliberala motsats. Höga utgifter betyder inte höga samhällsekonomiska kostnader. I stället är detta system mer ekonomiskt effektivt, samtidigt som det gynnar de svaga i samhället.  Ekonomiskt välstånd kräver en omfattande offentlig sektor.
– Den socialdemokratiska synen på marknadsekonomin, där regleringar skyddar mot systemets avarter, har visat sig funka åtskilligt bättre än nyliberal marknadsfundamentalism, som slogs i spillror under finansmarknadskrisen 2008. Den modellen dödförklaras nu av ledande ekonomer och nobelpristagare. Länder med nyliberal lågskattepolitik klarar sig sämre än länder med socialdemokratisk högskattepolitik och regleringar, vilket borde göra klassisk S-politik högaktuell.

Varför krisar då Socialdemokraterna? Vill väljarna inte längre ha välfärd, trygghet och jämlikhet? Frågan borde snarare ställas till partiet självt, menar Rothstein, som anser att S  övergav den generella välfärdspolitiken genom att betona ”utsatta grupper” mer än rättigheter och service för alla. Av väljarna röstade endast 2 av 10 med jobb på S, en svidande misstroendeförklaring som även kan påverka samarbetet med LO. S behöver göra som M och låta forskningen  påverka politiken.