I kamp mot piskan

Kontrasten kunde knappast vara större till den glassiga hotellbar i Göteborg där Kommunalarbetaren möter sudanesiskan Lubna Ahmad al-Hussein, sminkad, välklädd i ett par eleganta vita byxor. Ändå kunde hon mycket väl ha hamnat där, med ögonen mot väggen.
Allt tog sin början fredagen den 3 juli 2009. Platsen en trendig restaurang i den fina stadsdelen al-Ryadh i Sudans huvudstad Khartoum. En innergård med marmorgolv och bambufåtöljer, levande musik, skratt och stök. Kvinnorna har slöjorna nonchalant svepta runt huvudena. Lubna är där, njuter av musiken, dansen, stämningen.
Men så. Skratten tystnar, applåderna stannar av, dansen stillnar. Tolv polismän har stormat in. Beordrar några av kvinnorna att ställa sig upp mot en vägg.
– Ställ dig upp!
– Gå framåt!
– Vänd dig om!
– Där borta!
– Håll käften!
Lubna är en av de femton som förs bort, ut och in i en bil. Skrik, gråt.

En klunk Loka-vatten i hotellbaren. Lubna fortsätter berätta. Hon är inte i Sverige för att någon ska tycka synd om henne, för att väcka sympati för just henne. Till detta är hon alldeles för stolt.
När KA:s fotograf ber Lubna al-Hussein att sitta på huk för en av bilderna, säger hon nej. Hon är en kvinna som håller huvudet högt.
Det som förenade de femton kvinnorna den där julinatten i miljonstaden Khartoum var att de bar byxor. Ett brott enligt Sudans strafflags 152:a paragraf:

”Den som på offentlig plats begår en handling som är oanständig eller strider mot den allmänna moralen, eller som bär oanständig klädsel som strider mot den allmänna moralen, eller som kränker allmänhetens känslor, ska tilldömas ett piskstraff som inte får överstiga fyrtio rapp.”
 
Alla utom Lubna erkände rakt av sitt brott. Blev ställda mot väggen, blev fasthållna, böjde sig framåt, fick själva torka bort blodet på ryggen. Men hon, som har en bakgrund som journalist och FN-medarbetare, valde att se rättegången som en möjlighet. I flera rättsliga instanser hugger hon själv ordet, lyckas skapa uppmärksamhet för lagen, för kvinnans ställning och för den så uppenbara rätten att få gå klädd som man vill.

Hon är själv muslim, men ifrågasätter Sudans regims tolkning av religionen. Domen omvandlas till ett kortare fängelsestraff och hon reser nu världen runt för att berätta om sin kamp, som hon skildrat i boken ”40 piskrapp för ett par byxor”.
 – Jag försöker genom den här mediemobiliseringen nå fram till den allmänna opinionen både i omvärlden och i Sudan. För jag kan inte nå det sudanesiska folket inne i Sudan. Jag bor inte där längre och min bok är naturligtvis censurerad.
Vad får du ditt mod ifrån?
– Det är den här känslan av att man är så förorättad, att det är så orättvist. Det tvingar en. Gör att man hamnar i en situation där man måste stå emot. Man måste stå på sig.
Men när man läser din bok verkar du aldrig rädd, hur kommer det sig?
– Människan har många känslor. Men känslan av att vara orättvist behandlad hade övertaget över rädslan. Rädslan hade ingen plats där.
Lubna Ahmad al-Hussein berättar hur förändringen har börjat. Förut behandlades sedlighetsbrotten långt in i tidningarna på kriminalsidorna, idag är de förstasidesnyheter och journalisterna beskriver dem i stället som kränkningar av mänskliga rättigheter.
– Förut när en kvinna blev gripen såg man på henne som en förbrytare, nu ser samhället på henne som ett offer. Det är ju en förbättring. Men en förändring sker aldrig över en natt.
– Förr brukade de flickor eller kvinnor som blev gripna hålla tyst av skam, numer går folk som blir utsatta för sån här behandling ut och pratar om det. De vill att folk ska känna till vad som hänt.

Och Lubnas kamp fortsätter. Nästa bok beräknas komma i vår och handlar om Koranen och kvinnornas rättigheter.