Mona Sahlin visade styrka och glöd, inte minst  i valrörelsens slutskede. Hon lyckades få de rödgröna partiledarna att kompromissa och faktiskt tro på att en regering med de tre partierna var möjlig.
Vi var ändå hyfsat många väljare som kände entusiasm inför detta spännande postmateriella projekt, även om vi inte räckte till.
Och det är nog fler än jag som tycker att samarbetet började ifrågasättas lite väl hastigt efter riksdagsvalet, även om det kanske känns befriande  för de inblandade. Nyheter måste man få vänja sig vid, och inget säger att väljarnas skepsis skulle varat för evigt!

Men nu går det undan i politiken. Och att det för Mona Sahlin bokstavligen gällde ”vinna eller försvinna” i valet 2010 visar också att det pragmatiskt sinnade långsamt tänkande, utredande och processande folkrörelsepartiet befinner sig i en djup och smärtsam kris med skadad självbild och – just nu – brist på politiska lösningar.

Mona Sahlin hade en omänskligt tung ryggsäck av misstroenden från både aktiva och väljare, liksom från medias följetongsliknande kampanjer. Hon ogillades av både höger och vänster, men lyckades gradvis jobba upp förtroendet, i alla fall in i samarbetspartierna och bland  partiarbetarna. Hon tinade den frostiga relationen till facket och LO. Hon satte igång en enorm apparat med rådslag där mängder med gräsröter fick komma till tals. Hon fick med sig kongressen i svåra frågor som betygen i skolan. (Vilket dock inte hjälper upp en i stora delar vanskött utbildningspolitik.)

Detta uppvägde inte det stora valmisslyckandet, där även (i mitt tycke) goda politiska förslag lyckades falla platt hos väljarna och där inte ens pensionärerna som lovades stora skattesänkningar ville ge S en chans. De arbetande vände också arbetarepartiet ryggen.
Hur mycket mediekampanjerna betytt får forskningen förhoppningsvis utvisa.
Men det är som om hon aldrig riktigt fick förlåtelse för åren då hon slarvade med räkningar och kontokort. En kvinna får inte göra många fel. Och kraven på fläckfria politiker gör jobbet allt svårare.

Jag trodde ändå att valanalysen  och de olika grupper som tillsattes skulle få ta sin tid, att eftervalskongressen skulle läggas senare och att eventuella namnfrågor skulle komma i samma veva. Att Sahlin plötsligt ville att alla i partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande var väldigt drastiskt, liksom de snabba programförklaringarna och kursändringarna  om exempelvis fastighetsskatten som dök upp i helgen. Plötsligt verkade hon tappa kontrollen över processen och gick ut med det beslut hon kanske inte behövt fatta på många månader än.

Sahlin hade kunnat fungera som samlande och lyssnande kraft, det hade partiet behövt. Kanske hade hon rentav kunnat väljas om, hon har många sympatisörer landet runt som imponerats och inspirerats av hennes stryktålighet och tydliga ställningstagande mot rasism och diskriminering. Den här lösningen känns brådstörtad, samtidigt som den rent mänskligt är begriplig.

Sorgligt och tråligt, sa partistyrelsekamraten Ylva Johansson, som själv inte vill ställa upp som kandidat. Och visst är det ett sorgligt och tråkigt slut för Socialdemokraternas första  kvinnliga partiordförande, så här borde det inte behövt gå till. En ny partiledare ska vaskas fram på mindre än ett halvår.
Sveriges svåraste jobb är ledigt. Vilka kandidaterna är känns just nu väldigt ovisst. Vem vågar, vill, kan och orkar?