Som en inte så erfaren bilförare bestämde jag mig för att bilen fick stå när jag skulle ut till den första vårdtagaren. Valet var miljövänligt men jag ångrade mig snabbt. Igår var det den nionde november och även den första riktiga vinterdagen.
För mig är detta en period i mitt liv, ett jobb som jag har tills jag hittar utbildningen jag vill gå, jobbet jag drömmer om. Men för alla fast anställda. För de heltidsanställda är detta arbetssituationen de möter varje dag.

Med den här texten vill jag tacka alla som sliter i hemtjänsten, dag som natt, helg som vardag, julafton som ramadan. För jag vet att världen inte vore densamma utan er. Och hur skulle samhället fungera om det inte fanns dessa människor som varje dag lägger ner kropp och själ för att hjälpa? Människor som orkar bry sig efter tio års slit. Som ger så mycket till vårt samhälle men får så lite tillbaka, både ekonomiskt och socialt. För ett jobb i hemtjänsten är ingenting man skryter om på CV:t (som en kollega sa).

Det kan verka lätt, jobbet. Vad man har för sig innan man börjar är att man ska sitta och dricka kaffe med någon trevlig dam i en salong i två timmar. Det verkar så enkelt. När man sedan börjar inser man att det är så mycket mer. Det ska samordnas och både personalen och vårdtagarna ska känna sig trygga. Kontinuitet ska upprätthållas. Tider ska passas. Man ska kunna använda liftar och vänja sig vid att byta blöjor. Hålla koll på mediciner och kontaktböcker som ska skrivas i. Man ska laga mat och diska. Kunna hantera olika former av demens. Och inte minst: prata. För många behöver prata. Och den här damen i salongen som man sitter och dricker kaffe med har det oftast inte så lätt. Man får trösta och lyssna. Man blir utskälld i tre timmar men ska inte ta det personligt.

Efter min första riktiga dag som vårdbiträde var jag helt slut, både mentalt och fysiskt. Som socialt utmattad. Jag har till slut lärt mig ganska mycket och jobbet känns inte lika påfrestande som den där första dagen. Men faktum kvarstår: det är inte lätt, det är det inte.
Igår skämtade vi om att man borde få ett slags lönetillägg för obekväm arbetssituation. Det är kanske inte helt omöjligt. En kollega till mig sa: ”Varje vinter säger vi att vi ska byta jobb, men sen blir det ju sommar igen…”
En gång för alla: tack.