Sundström mitt i spenaten

Vi möter Stefan Sundström på Slussen, mitt inne i Stockholm. Med gitarren på ryggen, döskallescarfen runt halsen och Rolling Stones-märket i bältet till de svarta jeansen ser han nästan ut som sinnebilden av Rockstjärnan. Men på huvudet bär han något som bryter av, som problematiserar bilden, en blå fodrad keps, en kepa som liksom skriker Västergötland och Yngve Frej, vischan helt enkelt. Och det är till en bondgård vi ska: Stockholms enda lantbruk, Hästa, en grön kil inklämd mellan miljonprogramsområdena Hjulsta och Akalla i stadens nordvästra hörn. För att ta oss dit tar vi tunnelbanan förbi centralen. I vagnen talar vi om den nya boken, Stefans lilla gröna.
– Den tog bara tio dagar att skriva. Men jag har haft den i huvudet i tio år.

Jag känner bara ett behov av att berätta om mina projekt jag haft genom åren för att i någon liten mån känna mej oberoende av samhället. Jag vill berätta hur skönt jag har tyckt det har varit att gå genom en Lidl-butik och känna ha ha, jag behöver inte era tomater, jag har egna hemma!!!

Så skriver han i början av boken i en slags programförklaring. Han berättar hur han redan 1985 flyttade med sin hustru Karin (Renberg, också hon musiker) till ett torp på Färingsö, en mälarö en bra bit från det Söder han så ofta besjungit. För att komma bort, men också för att bo billigt.
– Jag ville helt enkelt inte jobba så mycket.

Han försörjde sig som barnskötare och ”medlevare” på barnbyn Skå, den verksamhet som länge drevs av Skå-Gustav Jonsson med syfte att ta hand om samhällets mest utsatta barn.
Och så var det musiken förstås. På kassetter sjöng Stefan in låtar med gitarr och tanken var att det skulle stanna vid det.
– Jag hade faktiskt aldrig några tankar på karriär. Jag tyckte kassettbandet var det ultimata formatet. Jag kopierade banden själv.
Motvilligt tog ändå resan fart, med albumet Vitabergspredikan vann han en grammis 1994 och han har fått såväl Cor­nelis­stipendium som Bellmanpris.
Samtidigt har han hela tiden odlat sin trädgård. Planterat jordärtskockor, fixat egen surkål, haft höns. Och kompost förstås. En låt på plattan Babyland från 1997 består av 60 sekunders tystnad och bär titeln ”Tyst minut för felsorterade sopor”.
– Jag har väl helt enkelt nån slags halvreligiös sopdyrkan.
Men odlingen och komposterandet är mer än en hobby – ett ord han förresten avskyr – det handlar om en ideologi, en idé om ett annat samhälle.
– Stefans lilla gröna är en bok för folk som får barn. När samhällets tryck är så hårt på att man ska tjacka platteve och en barnvagn för 9 000 på avbetalning. Det är ju då folk jobbar arslet av sig. Det är snett. Om det bara skulle vara nån slags överlevnadsbok skulle det kännas dåligt. Det är inte bara en privat tripp.

Med boken vill han visa upp ett alternativ till ett allt mer uppskruvat konsumtionssamhälle. Det är här lantbruket Hästa kommer in i bilden. Där tunnelbanelinjen tar slut möter vi Hästas djuransvarige, Oloph Fritzén, i en enkel liten lastbil. Oloph lärde känna Stefan Sundström via Olophs syster Amanda som är musiker. Nu är de vänner och om några dagar ska han hjälpa Stefan när tio tuppar ska nackas.
Oloph berättar om lantbruket, till exempel om hur man låter hönsen sköta gödslingen. Hönsen äter fluglarver som annars kan bli till skadeinsekter för köttkorna på gården, och så sprider hönsen djurens gödsel över gården genom att sprätta i komockorna så att de bryts ner och blir till nytt gräs. En väg bort från de monokulturer som råder på de stora lantbruken. Hästa säljer sina egenproducerade kravmärkta produkter. Men ekomat är inte nog, menar Stefan.
– Kravmärkt har blivit en hobby för medelklassen. Jag vill inte vara en del av konsumtionssamhället utan vill göra något annat. En människa kan faktiskt vara självförsörjande på 800 kvadratmeter. Och vi måste börja sätta käppar i hjulen på livsmedelsindustrin. När det gäller ekonomiska saker är det ett fåtal som bestämmer, där tar demokratin stopp och det ifrågasätts inte av politiker. Vad som krävs är en enorm grön omställning av samhället.
Både i det stora och det lilla alltså. Som det här med det egna snuset. Inne i ett hönshus på gården odlar Oloph tobak som Stefan sen gör sitt eget baksnus av.
– En granne hörde av sig och berättade att man kunde. Det smakar bättre, rotigare, lite surare än vanligt snus. Egentligen ska man ha bikarbonat och pottaska, men jag sket i det, det var så starkt ändå.
Säger Stefan Sundström och lägger in en prilla stor som duplo-lego. Och berättar att nästa bok blir ännu mer politisk. Namnet är redan klart:
– Stefans feta röda.