Karibien, Balkan och Afrika dansas i Frölunda

– Trummorna kallar!
Fyrtiofyra fötter dansar till de rullande rytmerna i basketsalen som för dagen med Helénes hjälp tycks förflyttad till Västindien. Det är sandaler, gympadojor, dansskor och strumpläst. Enbart kvinnor.
Heléne Olive­gren berättar att hennes intresse för världsmusik och dans började på en resa till Ghana i Afrika.
– Jag var sjukgymnast och ville ha dansklasser, där man bara kunde njuta av rytmerna och rörelserna, som en exotisk jorden-runt-resa. Det handlar inte om att memorera eller prestera.
Nu är lektionerna – eller resorna – fulltecknade. Femtio kronor kostar det att delta, bakom arrangemanget står Hälsoteket, en verksamhet som ­sam­ordnas av Västra Götalands­regionen och Göte­borgs stad.
– Att dansa skiljer sig från gym-mentaliteten, säger Heléne. Där handlar det om att omforma och förbränna. Här handlar det om att vara närvarande, att uppleva och att känna. Det är en varmare, naturligare atmosfär.

En av deltagarna är pensionären Berit Tong. Hon var tidigare barnsköterska på Drott­ning Silvias barnsjukhus.
– Man måste röra sig, annars går det inte, säger hon. Sen gör den här musiken att man blir så glad inombords. Ja, det är roligt.
Gunilla Andreasson nickar och håller med. Hon är också pensionär numera, förut arbetade hon inom hemvården.
– Det är väldigt bra för lederna. Sen mår jag jättebra psykiskt av det, det är ju viktigt det också, säger hon.
Ledaren Heléne är noga med musiken. Det kan vara maorisk haka eller klezmer från Balkan.
– Världsmusiken kommer mer inifrån och har mer äkthet än popmusik, där så mycket handlar om att visa upp sig.
Dansklasserna är också ett tillfälle att få säga ja till sin egen sensualitet, menar Heléne.
– Man får vara kvinnlig och bejaka sig själv och sin kropp på ett naturligt och lustfyllt sätt. Beröringen är viktig, man stryker och klappar på sig själv och blir medveten om sina kroppsdelar på ett positivt sätt.

Heléne svämmar över av entusiasm, och den delas av dem som tränar, den saken är klar. Leendena är stora i gympasalen där musiken dunkar.
Är ni aldrig blyga inför varandra?
– I början kanske, men jag bryr mig inte om det nu. Man är så inne i sina rörelser, man kan inte tänka på vad andra tänker, säger Berit Tong.
Ingvor Johansson, som arbetar på ett äldreboende, håller med:
– Det är väldigt härlig musik, det är ju så medryckande.
Tidigare gick hon bara lite ­stav­gång.
– Jag känner att jag behöver alla dessa rörelser. Det blir lättare. För man har ofta ont i axlar och nacke när man jobbar. Det här påverkar, det är jättebra.
Nej, några avigsidor med träningen får jag inte ur deltagarna.
– Nu rör vi oss till östsidan av Afrika! Till savannen! Det börjar klia i klorna!
Heléne Olivegren pumpar i gång den sista delen av passet. Ute i fiket väntar räkmacka och kaffe efteråt.