Hulda växer upp i en fattig familj i Fors by i Malungs socken. Det är svältens år i början av 1870-talet och familjen sluter sig samman i den kyliga stugan som de delar med djuren. Berättelserna och skrönorna håller dem vid liv. Lyckan är att få äta sig mätt. När Hulda konfirmerat sig ger hon sig av mot Mälardalen för att som så många dalkullor före henne ta anställning som husa hos finare folk och tjäna ihop lite pengar till familjen under vintern.

Hjärtblad är en vacker berättelse om vandringskullornas hårda öde, om ett så svårt svenskt arbetarliv bara lite mer än hundra år bort. Den är inte skriven på Malungsmål, men språket har en historisk rytm som först ställer sig  i vägen, truligt bromsar läsaren från att glida in i det njutbara läsflödet. Första halvan av texten väntar jag också på att vandringen söderut ska börja, att handlingen ska forcera framåt.
Men det här är en detaljstudie i levnadsvillkor, ett färggrannt miljöporträtt av svältens Malung. Berättelsen jobbar sig långsamt in under huden och lämnar tillslut en läsare med en historisk upplevelse rikare, men också lite varmare om hjärtat.