Valet vanns inte via Twitter och Facebook, som många kanske trodde. SVT och papperstidningar, som vår egen Kommunalarbetaren, var som vanligt starka källor till information och fakta om partiernas politik. Men därmed inte sagt att webben var ointressant, och den rödgröna satsningen på en gemensam nätplats för tankar, åsikter och drömmar var därför en viktig fingervisning.
Tyvärr blev den inte så levande och gräsrotig som jag hade hoppats. Inte så myllrande full av rödgröna röster eller ”nu ger vi järnet” och tar över Sverige som tanken var. Det är svårt att hålla ihop partier i klassiska valrörelser och samtidigt köra gemensamt. Svårt att få nya vänner och jobba prestigelöst. Och väljarnas reaktion på den rödgröna valplattformen var oväntat och (tycker jag )orättvist negativ.

Nu är sprick-spekulationerna i full gång, och en hel del partiaktiva i den rödgröna koalitionen, främst i MP, är snabba att döma ut samarbetet. Men betyder det att allt jobb som lades ner redan är förlorad tid och kraft? Att det rödgröna projektet är dött och ska begravas? Trots det som tidigare sagts om mycket långsiktiga relationer, i alla fall mellan MP och S? Trots det lovande samarbete som inletts mellan unga rödgröna opinionsbildare? Trots att de rödgröna partierna faktiskt jobbat tillsammans i regeringsarbete två mandatperioder i rad. Och trots en politik som faktiskt är både framåtsyftande och bra!  I synnerhet om den lagda budgetmotionen jämförs med den allianspolitik som förs just nu.

Jag tänker bland annat på det rödgröna förslaget till sjukförsäkring som säger nej till de nuvarande tidsreglerna, som vill höja taket och rehabilitera i stället för att utförsäkra.
På löftet om en förbättrad och billigare arbetslöshetsförsäkring.
På rejäla satsningar på kollektivtrafik och annan infrastruktur, så försummad av SJ och pengamässigt i flera år nedprioriterad av Anders Borg & Co. (Något även deras egen utredare Per Unckel kom fram till nyligen.)
Stopp för planerna på utförsäljningen av Posten, Telia och andra statliga företag. Stopp för utförsäljning av universitets- och regionsjukhus.
Sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag – och satsning på jobb åt unga.
Större satsningar på arbetsmiljön, mer resurser till Arbetsmiljöverket för tillsyn. I år har inspektionerna i stället blivit allt färre. Riskfyllda arbetsplatser hinns inte med på grund av neddragningar, rapporterade exempelvis Dagens Eko i sina nyheter i dag.
Skärpta krav på rätt till heltid.  
Fler händer i vård, skola och omsorg, mindre barngrupper och fler lärare. Men märkligt att de extra miljarderna (6.5) så följsamt relaterar och plussar på utifrån vad Anders Borg tycker är tillräckligt antal miljarder. Ser man till de extra satsningar som gjorts i år och som försvinner ur Borgs budget  nästa blir det faktiskt ett minus för nästa år, om än mindre än regeringens även i den rödgröna varianten.
Slopad fri etableringsrätt för privat vård och ett mycket bättre Vårdval i Stockholm.

Och inte minst – satsningar för ett grönare och mer hållbart Sverige, både i det lilla och det stora. Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten har kommit ut som miljövän, men det finns väldigt väldigt mycket kvar att bevisa där. Om M blir ett miljöparti i praktiskt handling är det förstås oerhört positivt, men det räcker inte med en spårvagn till Djurgården inför prinsessbröllopet, när man samtidigt lägger 28 miljarder på ett nytt stort motorvägsprojekt och vägrar skriva på FN:uppropet om rent vatten som en rättighet för alla.

Både regeringen och de rödgröna talar om att de vill se ett Sverige som håller ihop. Men det vi ser nu är fler långtidsarbetslösa, allt fler fattiga barn och ökad arbetslöshet i förorterna. I skolan växer klyftorna genom friskolor och valfrihet.
Den misstro som väljarna visade i synnerhet S och V i detta val är värd att ta på allvar. Analyserna runt detta duggar tätt och förhoppningsvis blir debatten både livlig och djuplodande. Jag håller med AiP:s avgående chefredaktör Eric Sundström som i sin senaste ledare skriver om att krisen kräver nytt tänk och framförallt nya inspel. Men föryngringen i ålder är mindre viktig än förnyelsen av människor. En stor del av väljarna längtar kanske inte alltid efter släta ansikten utan efter orädda tänkare, ideologer med kunskap och människor som är rörelseintellektuella, som både kan hämta näring ur rötterna och föra diskussionerna framåt. 
Även Vänsterpartiet behöver göra sin läxa, och fördomsfritt fråga sig varför väljarna skräms av deras politik.

Men att inte alls stå upp för allt bra som gjorts, vara glad och stolt över det som också är bra med det rödgröna är kontraproduktivt för framtiden. Vad visar det den ändå stora grupp väljare som trots allt stödde visionen om en rödgrön politik i Sverige? Att när det blåser då ger de upp direkt?
Det är genom uppförsbackarna man får kondition. Och nog behöver de rödgröna träna sitt flås.