Jag står med påsen full av plastskräp vid återvinningen hemma.  Behållaren överfull som vanligt. Omgiven av övergivna påsar lika svällande som min. Bredvid mig står en kvinna och rotar neråt med en kniptång. Hon förklarar att hon letar efter tomflaskor som kan ge pant. Pengarna ger hon till behövande. Hon fiskar vant upp några bortslängda tomflaskor och ger sig iväg till Coop. Fördubblad pant meddelar hon glatt.

Ja, vi har ett pantsystem som många i exempelvis USA kan avundas oss. I USA återvinner endast 6 av 50 delstater plastflaskor, trots att de som gör det får tillbaks nästan 95 procent i systemet. Tillverkarna vill inte ha kostnaden, och med tanke på att det köps ungefär 80 miljoner plastflaskor i USA en vanlig dag så blir det här ett av våra allra värsta miljöproblem. Runt 30 miljoner flaskor hamnar på tippen varje dag  i USA, spolas ut i havet, förs vidare av strömmarna och skapar jättelika områden av avfall. 56 miljarder flaskor under ett år!
Oroande fakta i den utmärkta SVT-dokumentären Dyra droppar, som kan ses på Svt Play några veckor till.
Mitt i Stilla Havet finns östra Stillahavssoptippen, dubbelt så stor som delstaten Texas. Den består av plastsoppa från Asien och Nordamerikas västkust. Likadana områden finns i Atlanten, Södra ishavet och Indiska oceanen. Vi har precis börjat förstå hur stort det är, säger en oroad forskare i TV-filmen.
Miljarder flaskor sprids i naturen, varje dag fylls sopbergen på och blir ett gift  för miljontals fiskar och ryggradslösa djur som äter dem.

1999 innehöll ett område i havet sex gånger så mycket plast som plankton. 2008 innehöll samma område 46 gånger så mycket plast som planktkon. Småfisk sväljer dem och för dem vidare i näringskedjan. Dokumentären tar oss med till Kamilo Beach, USA:s sydligaste strand, där vägen tar slut. Det är där en hel del av plasten hamnar. En säl är fotograferad med en trasig plastflaska i munnen.  På stranden syns ett skelett vilande på ett berg av färggrant skräp i plast, där det i stället borde vara koraller, sand och snäckskal.
Djupa lager av plast är vad geologerna som letar minnen från vår tid kommer att hitta från 1990 och 2000-talet, säger forskaren Charles Moore.
Man kan vända bort blicken. Men Kamilo Beach är inte bara en avlägsen mardröm. Det är framtidens strand för de flesta, om vi fortsätter så här. Charles Moore:
– Om vi eliminerar plastflaskornas gissel då eliminerar man ett av de största miljöproblemen, konstaterar Moore, som menar att buteljerat vatten är olämpligt för vardagsbruk. 

Vad händer med vattnet i flaskan?  Stickprover i USA visar att buteljerna kan innehålla allt från arsenik, styren till bakterier. Ämnena kan störa fruktsamhet, bidra till missbildningar, ge cancer Flasktillverkning kräver stora mängder olja för tillverkningen. 38 internationellt erkända forskare är extremt oroade av de fynd som gjorts av kemikalien Bisfenol A i flaskorna, ett av de giftigaste ämnen vi känner till. Returflaskor av plast utvinns ur råolja, 80 procent går till Nestlé, CocaCola  o Pepsis flaskor i USA.
Den största fabriken, Flint Hill, ligger i Corpus Christi  i Textas. Runt omkring fabriken blir folk sjuka och dör. Antalet medfödda missbildningar är här 84 procent fler än i andra delstater.

Vatten på flaska är lönsamt, både här och i USA. Det handlar i USA om en marknad på 800 miljarder dollar. Amerikaner köper runt 27 miljarder liter per år, trots att  kan vara upp till 1000 gånger dyrare per liter än kranvatten, som dessutom ofta är av bättre kvalitet. 40 procent av de flaskor som säljs innehåller just filtrerat kranvatten, men vatten som kontrolleras mycket sämre än kommunens egna anläggningar.
Bolag som Nestlé kommer till småstäder och letar vatten att pumpa upp, som man letade olja i Texas på 1930-talet. Ofta är lagarna ålderdomliga och ger rätten att ta upp vatten gratis till den som är först och störst. Staten får inte en dollar i intäkt. Invånarna får inget veta. Pepsi, Coca Cola och Nestlé har alla vägrat ställa upp på intervjuer i dokumentären. Även den rika och mäktiga kemiindustrin slåss med alla medel mot medborgarkampanjer och politiker. De förnekar alla risker för hälsa och miljö.

Mark Twain, den amerikanske författaren lär ha sagt: Whisky smuttar man på, vatten tar man strid för.
Och nu börjar medborgare fajtas mot jättarna under parollen ”vi vill ta tillbaks vårt vatten”.  Rättstvister mot Nestlé pågår runt om i landet.  Och i kongressen börjar politikerna vakna. Men de tampas med mäktiga motståndare. När torkan var som värst i North Carolina fortsatte Coca Cola att pumpa upp miljontals liter vatten per dag som de buteljerade och sålde tillbaks till kommunen. De fortsatte trots kommunens protester, där liksom i andra delstater.

Vatten  täcker cirka 75 procent av jordens yta  men  bara 1 procent går att dricka  Hur längre räcker det? Är det en mänsklig rättighet , livets nödtorft eller en handelsvara? Klimathotet gör frågan akut.
Vatten är en del av vår bekvämlighetskultur. Om vi inte köpte skulle problemen vara ur världen. Visst har vi stort eget ansvar Men konsumenterna är små i fajten mot starka och mäktiga marknadsintressen. Och politikerna har sovit för länge. Annars borde vi redan haft tvingande pantsystem för alla länder, liksom totalförbud för miljöfarlig plast som läcker gifter till omgivningen och hotar vår förmåga till fortplantning!(Vad transporterna kostar i klimatpoäng har inte tagits med här.)

– Vatten räcker för människornas behov men inte för vår girighet, sa Mahatma Gandhi.  
Låt oss se till att han får rätt!

PS: Ett kanadensiskt företag hävdar att de kan tillverka pet-flaskor som bryts ner i naturen. Om miljön sattes före marknaden och vår hälsa skulle dessa flaskor vara i var mans hand redan i dag!