Hon kom fram i en våg av unga pennskaft – kvinnorna som tog plats i tidningsvärlden under det tidiga 1900-talet. Som rökte och drack, jobbade dygnet runt, reste och slet ut sig. För deadlines, bylines och bekräftelse.
Men också för möjligheten att påverka samhällsutvecklingen. Barbro Alving (23 januari 1909 -22 januari 1986) personifierar alla dessa aspekter av yrkets fram och baksidor. Och i denna första, utmärkta biografi blir hon synlig även som människan bakom de eleganta formuleringarna, de engagerade utrikesreportagen i bl.a. DN och uppskattade kåserierna från ”käringen mot strömmen”.
Ångest och passion var hennes drivkrafter, menar författaren, som också lyckats väl med att visa just dessa sidor av Alvings personlighet, samtidigt som hon sätts in i sin tid.
Barbro Alving var inte harmonisk, inte nöjd med sig själv. Humorn blev ett skydd: ”Har man glasögon från tre år och väger 80 kilo när man är 17 år då kan man bara bli humorist.”

Beata Arnborg belyser även den mer okända Alving, som blev allt mer vänster politiskt, men samtidigt också troende katolik och radikal pacifist (hon satt en månad i fängelse för sin vägran att delta i civilförsvaret).  Som gymnasieelev skrev jag en gång till Barbro Alving. Jag höll på med ett specialarbete om Elin Wägner och fick till min förtjusning omgående ett vänligt svar. Då hade hon själv i 18 år kämpat med att göra en biografi om vännen och mentorn Elin, utan att bli färdig.  Hon lämnade det enorma materialet vidare till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder, som slutförde hennes arbete till allas belåtenhet under hennes sista levnadsår.  

Biografin ger också en bild av den kärlekslängtande kvinnan, som tidigt insåg att hon i huvudsak drogs till sitt eget kön, och som ofta tillät passionen att invadera hennes tillvaro på bekostnad av tryggheten. Med dottern Ruffas födelse stillade sig hemlivet, men någon bullmamma blev det aldrig av den ständigt resande reportern. Känslorna runt detta håller biografen i strama tyglar. Barbro Alving betalade ett pris för sina val och vanor. Kroppen och själen tog stryk. Men den kärlek från läsarna som hon så girigt törstade efter fick hon också i övermått. I dagens tidningar finns dock knappast plats för en Alving, hon skulle inte känt sig hemma här.