Jag tycker att detta är ett viktigt seminarium, dels för att vi kvinnor måste inse att ännu är vi inte fullt ut jämställda och dels för att vi själva är viktiga för att bidra till förändring.
Ulrika Holgersson som är historiker vid Lunds universitet ska hålla ihop samtalen där ytterligare två historiker skall medverka, René Frangueur och Gunnel Karlsson. Vi ska prata om Kerstin Hesselgren och Ulla Lindström och Inga Thorsson. Starka kvinnor som givit avtryck i samhället.
Även massmedias roll under 1900-talet kommer att belysas av historikern Tom Olsson. Dessutom kommer Bibbi Steinertz (aktiv i fredsrörelsen) prata utifrån kvinnors arbete utanför partipoltiken.

För mig har den här medverkan inneburit att jag har börjat gå igenom en del av alla anteckningsböcker jag sparat under alla år. Där har jag skrivit ned både innehåll av de sammanträden jag varit på, men även egna tankar och reflektioner.
För mig är de värdefulla när jag ska se tillbaka på min tid som förbundsordförande, men också för att dra lärdom och förmedla kunskap, tips och trygghet till andra kvinnor. Det behövs oavsett var du befinner dig i en organisation.
Det kan vara avgörande för att våga anta den utmaning du kan få till ett annat arbete eller andra arbetuppgifter.

Jag är medlem i Kommunal Östergötland sektion 2 Universitetssjukhuset. Det var där jag valdes till sektionsordförande 1980 efter att ha varit klubbordförade i Åtvidaberg sedan 1976.
För båda uppdragen var jag den första kvinnan.
I en skrift inför sektionens 70-årsjubileum 1995 fick jag frågan om vilka förväntningar medlemmarna hade på mig som första kvinna. Mitt svar var att jag tror inte att de hade större förväntningar på mig för att jag var kvinna.
Däremot ansåg jag att min ”ringa” ålder påverkade. Jag var 22 när jag blev klubbordförande och 26 år när jag träda in som sektionsordförande.

Även idag är jag benägen att hålla med om åldern, men vet nu också att kön har betydelse.
Det behöver inte alltid förknippas med problem.
Jag fick förtroendet av mina arbetskamrater och medlemmar i en tid då det fanns ett tryck på att kvinnor skulle få ta plats.
Det var stora förändringar. Arbetsmarknadslagstiftningarna kom och det krävdes flera förtroendevalda för att klara det fackliga uppdraget.

Jag hade aldrig haft denna fantastiska resa om det inte funnits medlemmar som hade trott på mig och givit mig stöd.
Jag hade heller aldrig fixat det om jag inte hade haft föräldrar som brunnit för och haft insikten om att både fack och politik behövs för att vi ska bli mer jämlika och jämställda. Och jag hade aldrig klarat det utan den trygghet jag har i mina grabbar.

Det kommer att bli många stunder bland anteckningarna som gör att jag kommer att uppleva resan än en gång.