Låst var det här
Man har nu uppnått den ålder då man måste kolla allt en extra gång. Låste jag verkligen dörren? Bäst att gå tillbaka och kolla. Ja, det var låst!
Detta måste väl vara någon sorts fobi som smyger sig på när man blir äldre? Hav dock tröst, käre läsare, här är en som var med om att lösa problemet redan i ungdomsåren och detta med alldeles enkla medel.
Jag kommer ihåg en person som drabbats av låsningsfobin och som blev botad för resten av livet, denne var tullmästare Evert Lundin.
Tullmästare Lundin vid Tullavdelningen i Limhamn basade över tulluppsyningsmännen Hedin och Hultberg samt undertecknad som var “extring”, alltså utlånad som förstärkning från Centraltullkammaren i Malmö.
När vi tjänstgjort kvällspass och sista färjan anlöpt läget i Limhamn klockan 23:30, så hade vi att nogsamt låsa alla tullokaler innan hemgång klockan 24:00.
Bland annat så hade vi ett tullagermagasin med lastbrygga som var beläget en bra bit över marknivån. Gud nåde den som glömde låsa detta magasin, för här fanns mycket begärligt gods av icke ringa värde.
Vi uppsyningsmän stod för tillbomning och låsning, medan mäster stod för rensningen av skrivbordet på expeditionen. Dock litade aldrig Lundin på sina underhuggares kompetens att låsa lokalerna på ett tillbörligt sätt.
Här gjordes alltid en kontroll av att allt var låst och ingenting glömt. Detta retade oss andra tjänstemän att man inte litade på att vi kunde utföra dessa enkla åtgärder utan mästers efterkontroll. Vi ville ju hem så snart som möjligt.
När allt annat var klart inför avtåget så skulle vi då vänta på tullmästarens omständliga procedur för kontroll av låsningen.
Den gick till på så sätt att han tryckte ner handtaget till dörren och med kraft drog i detsamma, samt mumlade: “låst, låst”.
En olycksalig kväll i december månad år 1967 så kommenterade Hultberg med irritation mästers kontrollbehov: “tänk om handtaget lossnar, vad kommer då att hända?”.
“Du är ett snille , Hultberg!”, utropade Hedin. “Vi skall min själ få slut på gubbens fasoner”.
Innan mäster hunnit fram till porten vid lastbryggan så lyckades Hedin få väck sprinten som höll ihop dörrhandtaget.
Nu var det dags för “låst, låst” vid magasinet. Jag vågade inte titta men hörde vrålet när handtaget lossnade och mäster for över kanten på lastbryggan.
Eftersom det var vinter så dämpades fallet av snön men gubben var tydligt chockad av händelsen och hädanefter litade han på att även hans adepter klarade att låsa dörrar. Han fick aldrig reda på att någon hjälpt honom att bli kvitt en svårartad fobi, bäst så.
Se där faran i att låsa sig i maniska kontrollbehov!
