Den nya alliansregeringen seglar vidare och Reinfeldts andra rekordlånga regeringsförklaring var allt annat än ödmjuk och problematiserande bakom fluffet. Hans nya lag tar in fler ur gamla nätverk och kompiskretsar.
Det har faktiskt en minister med facklig bakgrund i polisförbundet, Hillevi Engström, men den som söker efter någon med LO-erfarenhet letar förgäves. Medelklassens frågor och individuella lösningar kommer att vara ledstjärnan i fyra år till.

I detta samhällsklimat uppmuntras inte möten över sociala gränser, den som kan väljer ett dagis med kontorstider, en skola med likasinnade ”klasskamrater” och en bostad utan socialt annorlunda grannar. Samt en privat sjukvårdsförsäkring.
Så glider vårt land i sär, i små, små steg, i stark kontrast till moderat retorik om ett samhälle som håler ihop. Lägg till fler visstidsanställningar, hårda strider om bemanningsföretag, en ny sämre lag om skydd av inhyrd utrikes arbetskraft, samt en ny lag som ökar möjligheterna att utnyttja ungdomar under 23 till gratis provanställningar, under täckmanteln ”praktik”.
Nog är det lite märkligt att inte fler väljare oroades av dessa maktförskjutningar till arbetsgivarna i valrörelsen och att så få röstade som löntagare och inte bara som livspusslare. I det här fallet var det en klockren skillnad mellan blocken.

En som får stor makt över våra socialförsäkringar, ”bidrag” med alliansspråk, är moderate Ulf Kristersson, tidigare borgarråd i Stockholm och även ordförande i den utredning som vill se fackliga a-kassor ersättas med något obligatoriskt. Han ersätter Christina Husmark Pehrsson. I den obligatoriska ”lik i garderoben”-redovisningen i tidningarna uppger han själv svart städhjälp. Något som verkar gå hem i moderata borgarrådskretsar, även politikerparet Cederschöld  (M) höll sig med sådana. Förklaringen är knappast brist på pengar. Båda har angett att det var ”dumt”.

Ministern tog inte upp att han också haft chans att under borgarrådstiden år 2007 få fara iväg på marknadsföring i Kina, inte bara en gång utan var tredje månad under en period. Notan för skattebetalarna slutade på 128 000 kronor. (Hustrun råkar vara ordförande i en ekonomisk förening som mot betalning erbjuder marknadsföring i Kina.)
För den som är så hård med skattekronorna mot ”bidraagstagare” och menar att även en SL-biljett kan ifrågasättas för den som får socialbidrag, försörjningsstöd, rimmar det inte helt väl.

Kristersson har även gott flyt med bostäder, berättar Aftonbladet. År 2008 fick han hjälp till en hyresrätt av Ersta diakonisällskap som haft affärer med Stockholms stad. Lägenheten lämnades tillbaks efter 36 månader. Som borgarråd var han med och sålde ut 1 200 av allmännyttans bostäder till fastighetsbolaget Einar Matsson. Han och frun är goda vänner med vd och har fått en lägenhet i centrala Stockholm.
Inte bara det. Lägenheten har de fått behålla trots att de bott på andra ställen – medan andra mer okända hyresgäster i Mattsons hus vräkts när de gjort likadant.
Kristersson själv förstår inte alls kopplingen mellan honom – Stockholms stads försäljning till allmännyttan, vänskapsbanden och lägenheten vid Kungsholms torg och ser inga konstigheter i hanterandet. 

För en man med makt, ett stort nätverk med inflytelserika vänner och vana vid en livsstil en bit från vanliga löntagares villkor är hanteringen kanske helt och hållet normal. Men nu är han minister för sociala trygghetssystem och har redan slagit fast att ”bidrag” ska vara en nödlösning som inte får missbrukas. Han har fått ett tungt uppdrag där ett glidande och trixande i praivatlivet blir en belastning.
Jag håller med Kristersson; skattepengar ska hanteras ansvarsfullt och den som har stor makt över andra har ett extra ansvar att leva som man lär.

Kristersson går ut hårt med  att de som är beroende av samhället ska arbeta mera. I sin egen vardag låter han sin offentliga makt påverka sin egen konsumtion. Det är långt från det som arbetslinjen står för – att man ska jobba ihop till sina egna utgifter.  Som offentlig person måste man vara oväldig och visa att man inte låter andra ekonomiska makthavare gynna en. Då kan ens trovärdighet och därmed lämplighet ifrågasättas. Det Kristersson gjort i sitt förflutna visar oroande signaler om att han inte håller tillräcklig rågång mot resursstarka personer som kan gynna honom. Att hålla så hög offentlig profil och ställa krav på att underklassen ska sköta sig kräver lika hög moral privat. Därför kan Kristerssons oväld ifrågasättas.

PS: i dag, den 13 oktober läser jag i hyresgästernas tidning Hem & Hyra om Ola Pilhem, som vräktes från familjebostäders bostad för att han gjort som Borg, Kristersson & CO kräver: Han tog arbete på annan ort i stället för att gå arbetslös i Göteborg. Det är skillnad på folk och folk. DS