Moderaterna är onekligen segerherrar i årets val. De har på åtta år skakat av sig sitt mörka förflutna av hårt motstånd mot alla reformer som ökar jämlikheten mellan människor.
De har också lagt bort det värdekonservativa inslaget och bejakar lättsamt allt som uppfattas som” modernt”, sen må det vara höghus som berövar barn kamrater, kärnkraft eller privatiserade tåg som  en del av det vinnande ”nya” konceptet.

De ledarskribenter som hyllar det borgerliga projektet är genomgående liberala i ordets mer ekonomiska betydelse och utrustade med betryggande skygglappar inför tveksamheterna med ett system som ser nio procents arbetslöshet och 50 000 förlorade industrijobb som en framgångssaga.
Socialliberalismen är borttvättad även i gamla folkpartiorgan och vi DN-läsare som inte röstat på Alliansen känner oss vilsna. Medkänsla och reflektion har lyst med sin frånvaro.
Gräsrötterna, i den mån det finns några i de moderata partileden, reagerar som aktieägare. Strunt samma om företaget paketeras om totalt, bara det levererar väljare.
Och så har ju skett. Reinfeldt företräder numera samhällsintresset. Man kan häpna, förbanna eller imponeras. Men det är bara att konstatera att vi väljare är tämligen historielösa och skulle behöva kolla bakåt innan vi tar oss framåt. Precis som man lär sig i körskolan.   
Jag har fått höstens första förkylning, fryser i den förtidiga kylan och känner mig lite bedövad, kan ännu inte engagera mig i taktiksnack, smattrande löften om nya tag, upplösta samarbeten och spekulationer om strategier.
Hade önskat lite mer av öppen sorg, av uttalade behov om stilla samtal, av filtar som sveps om trötta axlar i soffor, men också av lite märkbar stolthet över det som faktiskt varit bra i det rödgröna projektet, och som håller att bygga vidare på.

Eller som poeten Elsa Grave skriver i samlingen Slutförbannelser:
Men vi hade inte tid
med kosmiska aspekter
sålänge det fortsatte
att gå fort
och vi fortsatte
att  tävla
med ljusets
med planeternas
och kosmos
hastigheter
så glömde vi
känna
att trögheten
vår jordiska tyngd
var livets mest
förutseende egenskap

Själv ägnade jag mig åt detta bakåtblickande under några timmar häromkvällen. Vi var ett 20-tal människor i åldrar från  17 – 65 som samlats till seminarium, för att begrunda klasstillhörighetens roll i vårt liv och våra relationer med andra. Om vi lyfte frågan i vår vardag? Om vi överhuvudtaget tycker att Sverige är ett klassamhälle i dag?
Ja, med något undantag tyckte vi som en majoritet av svenska folket fortfarande anser, enligt forskning: Sverige är ett klassamhälle som påverkar oss i stort och smått.
Däremot är det en fråga som ofta sopas under mattan i våra kontakter med andra, vilket inte minskar dess makt över våra tankar om oss själva.
Snarare gör den outsagda frågan oss mer stängda och mindre modiga i våra liv.  Vi satt i grupper och försökte lite trevande känna på ämnet med främmande människor.
Och i min grupp kom vi fram till hur blandade våra bakgrunder var. En lärare som gift sig med en byggjobbare, en bankdirektör vars svärfar var glödande kommunist, en flicka från gräddhyllan som gift sig med den studiebegåvade arbetarpojken som blev ingenjör.
En blandning som vi enades om inte varit möjlig utan det svenska folkhemmet, i all sin ofullkomlighet kanske världsbäst på klassresor och möten över gränserna. Men inte lika bra på att benämna klassens betydelse för hur vi tolkar världen och varandra varje dag. 

Översätt detta till de fördomar välutbildade ledarskrivare från välbeställd medelklass kan ha om partiledare som har tonvis av praktisk kunskap om ledarskapets många finlir, men noll universitetspoäng (som måste skrivas ut i faktaruta).
Och vice versa, den misstänksamhet arbetarrörelsens ledarskikt kan hysa gentemot akademiska analyser och resonemang.
Här finns avgrunder av misstro att överbrygga. Vilket förutsätter en vilja att stilla sig, ta vara på livets små mellanrum, lyssna öppet  och tänka efter. Flummigt? Nej, dess motsats!

De Rödgröna partierna har säkerligen olika läxor att göra, och ska såklart fundera på hur samarbetet bäst ska ta sig uttryck under kommande fyra år och vilka som bäst är skickade att leda det.
Men det är faktiskt oceaner av tid kvar till nästa val! Skenfäktningar stjäl tid och energi.
Ta en fika i lugn och ro, läs lite poesi, gråt ut och kom igen!

PS: En som inte blickar bakåt är statsministern. Hörde just hans tal om att M behöver en grön politik! Detta sagt av en person som högljutt hånade bensinskattehöjningen i vallrörelsen och som haft fyra år på sig att visa vad detta gröna står för. Se upp, nu kapas Miljöpartiet! DS