Oj, vilken sanslös parodi på deckargenren, tänker jag först, vid läsning av denna roande och bitska drift med hårdkokta hjältar i allmänhet och svensk bokmarknads dito i synnerhet. Startscenen är en bokmässa full av författare, där Berit Hård, nerdekad och överviktig skvallerjournalist, blir vittne till ett attentat mot självaste Jan Guillou!

Tillsammans med bland annat Unni Drougge dras hon in i en ström av händelser i rappt och rafflande deckartempo. En rad kända namn och lätt fingerade sådana passerar revy.
Det är ännu en bok i den litterära ”sanningens” tjänst, där riktiga och fejkade personer får samsas i författarens fria fantasi. Det ställer förstås en del krav på nu levande författares storsinne. Och i den här boken är det bland annat Leif GW Persson som i Drougges tappning är en rejält avslagen men otroligt upphaussad expert med både ett och annat fult trix i bakfickan.

Drougge själv är i sin egen tolkning en godtrogen och engagerad författare, tilltufsad av en rad destruktiva förhållanden, men med glöden för sitt skrivande intakt. Den mest utflippade och originella karaktären är Berit Hård, kvinnornas svar på de småförsupna och halvtragiska herrar som genren vimlar av. Hon är sambo med en pytonorm, äter mest skräpmat och raggar gärna upp yngre män för engångsligg efter blöta barnätter. Denna kurviga och lätt alkoholiserade journalist i ormskinnstajts och syntettröjor skulle kunna vara ett magplask, men hon balanserar skickligt på gränsen mellan ren parodi och en karaktär som  funkar på två sätt. Hård håller även som hårdkokt hjälte och jag hänger gärna med i två delar till.

För det är faktiskt både roligt och tillräckligt spännande för att detta skamgrepp på alla maniga förebilder samtidigt ger dem en konkurrent Uppfriskande!