Valnatten visade vad nästan varje opinionsmätning antytt: S, som tappat cirka 4 procent till 30,9 har de lägsta siffrorna sedan 1914 och M med sina 30 de högsta sedan 1928. Det skiljer några tiondelar i storlek. SD är lika stort som V och KD och just nu vågmästare i riksdagen. 

Vad händer? Varför lyckades inte de Rödgröna övertyga väljarna?  Här är några tänkbara förklaringar:

Sverige glider isär men konsekvenserna  formuleras inte av de etablerade partierna. De senaste tio åren har folk flyttat från varann och framförallt medelklassen har flyttat ihop. Skolor, arbetsplatser och bostäder är inte längre några naturliga mötesplatser för människor från olika samhällsgrupper och kulturer. Olika valfrihetsreformer förstärker utvecklingen. Samtalen som skapar förståelse i grannskap, över fikabord och i klassrum har tystnat.
Friskolereformen som den borgerliga regeringen införde och sedan behölls av S är en central förklaring, liksom boendesegregationen och den av S misskötta arbetsmarknadspolitiken i grupper som saknade jobb. Det bäddade för  misstro och Vi och Domtänkande 2006 och känslorna finns kvar 2010.

Under de fyra år som gått har fattiga förorters problem med oordning, brist på resurser och jobb förstärkts.  Alla partier har undvikit integrationens roll av rädsla för att spela med SD. Boende har inte sett några andra som svarat på deras oro och frustration.
Få medier och ännu färre politiker har lyft problemen på ett djupare sätt. Det har stannat vid skildringar av våld mot brandmän och poliser. Men det som därmed nu även borde vara ett Alliansproblem har i stället i högre grad blivit ett fortsatt S-problem, vilket tappet i väljarstödet i Malmö och Göteborg antyder.

SD-framgångarna är en signal om att den sociala tilliten mellan människor håller på att gå förlorad, men att medelklassen inte behöver konfronteras med den i sin vardag. Och de samhällsbärare som i det längsta försöker stanna kvar i oroliga områden får betala ett så högt pris att de inte orkar. I de här grupperna har Socialdemokraterna haft många väljare som nu inte litar på partiets förmåga att se problemen och göra något åt dem.
Men i stället för att tala om främlingsfientlighet handlar det om fattigdom, brist på ordning och resurssvaghet. Bråk och stök och otrivsel, en otrygg miljö. Detta har fått både invandrare och svenskar att protestera genom att rösta på SD. Deras väljare lever nära de utsatta miljöerna, de upplever en diffus otrygghet i vardagen och tror inte att S kan göra något åt den. Medelklassen har inte heller trott på S, utan säkrat sin personliga trygghet så  långt borta från ”bidragsfolket” som möjligt.
Orättvist eller ej, den som kan formulera mittenväljarnas frågor på mest trovärdigt sätt vinner också deras röster.

Det rödgröna samarbetet skadade inte V och gav MP en skjuts framåt. Men det skapade misstro framförallt hos socialdemokrater. Trots en sammanhållen valplattform med godis åt både husägare, löntagare och småföretagare har S fått tummen ner av stora väljargrupper. Bland unga och kvinnor står partiet dock fortfarande starkt. I arbetet med det Rödgröna har både MP och V visat stor kompromissvilja.
Men det finns grupper till höger som ogillar V och grupper runt fackföreningarna som säger lika bestämt nej till MP.  För många fackliga var det rödgröna mer ett nödvändigt ont än ett framtidsprojekt, något som säkert gjort kampanjandet mindre entusiastiskt i starten.  Och de känslorna verkar ha funnits kvar hos en hel del gråsossar av manligt kön. Valvinden kändes som den höll på att vända i det absoluta slutet, men det kom försent.

De rödgröna har haft ett batteri av goda förslag och reformer, som i det här valet främst verkar ha attraherat unga väljare och kvinnor.  För mycket idealism och för lite realism? Så krasst uttryckte Folkpartiledaren sig om detta, vilket väl var någon sorts dyster sanning.  Den egna plånboken har fått en central betydelse och de rödgröna lyckades inte övertyga väljarna om att deras förslag gav minst lika mycket till minst lika många. 
Fokus hamnade på bensinskatt (som knappt märks i vanliga prishöjningar mellan olika kedjor) och en eventuell förmögenhetsskatt för några få. Men här kan exempelvis utvecklingen i USA ge en antydan om vart vi kan vara på väg. Där är många fattiga medelklassväljare så skuldsatta att de inte skulle våga rösta för en enda höjd skattekrona även om det skulle gynna dem.

Löntagarnas trygghet – en fråga som kom bort. De rödgröna talade om solidaritet och omtanke. De ville förstärka sjukas rättigheter och ge de arbetslösa ökad trygghet. Det räckte inte och nu väntar ytterligare förslag som försvagar för de löntagare som trots detta valt ytterligare fyra år med alliansen. Varför har frågan inte lyfts  på ett bättre sätt i valet eller engagerat fler? Behandlingen av de sjuka har väckt stark vrede hos många men inte hos alla. Misstron mot systemen och ”Bidragssverige” finns kvar och gynnar Alliansen.

Jobblinjen kom bort hos de rödgröna. Den arbetslöshet på 6 procent som fällde S 2006 är nu över 8 procent och har inte skadat Alliansen. Det är ett av valets mysterium, men kan ha att göra med hur frågan lyfts i medierna. De åtgärder som Alliansen satt in har inget stöd i forskning, och har inte fått folk i jobb. Men granskningen har uteblivit.

Skolfrågorna beskrevs på fel sätt. Eftersom varken de rödgröna (undantaget V) eller Alliansen vill problematisera klyftorna som friskolor och skolval skapat kom fokus att handla om ordning i klassrummet, men inte att det är en konsekvens av just detta. Inte heller Alliansens stängda dörrar till högskolan kom upp på allvar.

Mona Sahlin har gjort ett jättejobb för det rödgröna projektet. De tio skäl för att välja dem soml jag angav i förra tycket är ett bevis för det. Hon har varit både modig och tålmodig och visat sin förmåga att hålla hop ett mycket svårt projekt. Hon är en ledare som leder bra när det blåser. Att höra Maria Wetterstrand och Peter Eriksson försvara välfärdsstat och A-kassa är en ren fröjd och Lars Ohly har på många sätt visat att också den ideologiska vänstern är villiga att kompromissa för att få politisk makt. Sahlin som ledare har visat sin kapacitet, men för Arbetarpartiet Socialdemokraterna  är valet ändå ett bittert bevis för att de inte kunnat se och hantera den verklighet som väljarna tycker att de lever i.

Moderaternas enorma lyft visar dock att utvecklingen går att bryta. Kan de kan S, men det blir en lång och svår resa.