Rättvist socker gav Flora framtidshopp

Flora Manzanda är bonde i en liten by i södra Malawi. Hon odlar sockerrör och är medlem i jordbrukskooperativet Kasinthula. Jag träffar henne en förmiddag i mitten av maj.
Malawi ligger i södra Afrika, så det är mitt under den kallaste årstiden. Ändå är det säkert 25 grader varmt i solen.
Flora berättar om sin vardag i ett av världens fattigaste länder. För det mesta går hon upp fyra på morgonen för att arbeta på sockerfälten. När fälten ska rensas från ogräs hackar hon sig fram meter för meter på den torra jorden. Sedan planterar hon, ser till att fälten är bevattnade och arbetar in gödning när plantorna tagit sig. Arbetsdagen på fälten slutar vid tolv, då värmen blir för tryckande. Hon äter lunch hemma, vilar en stund och arbetar sedan vidare på majsfälten eller grönsaksodlingen hon har nära huset. Samtidigt tar hon hand om sina tre barn. De följer ofta med till sockerfälten.
– Men nu har vi nyligen skördat sockerrören, berättar hon, så nu kan vi ta det lite lugnare ett par dagar.
Vi sitter under ett akaciaträd på den dammiga, röda lerjorden. Floras barn, två döttrar och en son, springer omkring i byn med dussintals barn från de andra röda lerhusen. Medelåldern i Malawi är bara 48 år. Fattigdom och aids skördar varje år hundratusentals offer och hälften av befolkningen i landet är under 15 år, vilket syns i byarna, där det går fyra-fem barn på varje vuxen.
– Min man dog i malaria för några år sedan, berättar Flora Manzanda, men nu har jag gift om mig och tack vare sockerrören kan vi se ljusare på framtiden.

Flora och de andra jordbrukarna som är med i Kasinthula är ett exempel på hur utvecklingen kan vändas åt rätt håll. Hur en familj och en by kan få det lite bättre och vända den fattigdomsspiral som så många andra i Malawi och andra fattiga länder hamnat i. Och de gör det på sina villkor. Med sitt eget arbete och det socker de säljer på världsmarknaden.
I Kasinthula har 282 småbönder gått samman för att stärka sin förhandlingsstyrka och öka sina möjligheter att sälja till ett bra pris. Alla bönder har tre hektar mark. Flora har två och ett halvt hektar med sockerrör och ett halvt hektar med majs.
För sex år sedan blev Floras och de andra jordbrukarnas socker Fairtrade-märkt. Det betyder att en rad sociala krav ställs på sockerproduktionen. Det får inte förekomma barnarbete, beslut över investeringar och produktion ska göras demokratiskt och jordbrukarna får rättvist betalt för sina produkter.  

Ett av de viktigaste inslagen i Fairtrade är den så kallade premien. Den betalas ut till sockerodlarna oberoende av världsmarknadspriset och måste investeras i produktionen eller användas för att förbättra de sociala villkoren för jordbrukare som Flora.
– Fairtrade har gjort en enorm skillnad för oss, säger hennes granne Lloyd Wisted. För det första har den gjort att vi kan exportera vårt socker och sälja på världsmarknaden. För det andra har premien gjort att vi har kunnat förbättra våra liv. Vi har byggt en sjukstuga och dragit in elektricitet till byarna. Vi har borrat tolv nya brunnar och dragit fram åtta vattenkranar med färskt vatten.  
Han berättar hur kvinnorna tidigare gick ned till floden efter vatten.
– Många blev sjuka när vattnet var dåligt och dessutom blev de ofta attackerade av krokodiler nere vid vattenbrynet. Nu har vi friskt vatten och behöver inte vara rädda för att någon ska dö i en krokodilattack.
Medlemmarna i Kasinthula har valt en premiekommitté, som varje år samlar in förslag från byarna på nya investeringar. Sedan samlas lantbrukarna för att rösta om nästa projekt. Senast beslutades att köpa in hästar och vagnar som kan transportera sockerrören till det sydafrikanska företaget Illovos stora sockerbruk som ligger några mil från sockerfälten.
– Dessutom har vi bestämt att bygga en ny skola, säger Lloyd Wisted och sveper med handen mot de barn som tumlar omkring mellan tegelhusen.

Det är sju kilometer till den närmaste skolan och barnen orkar inte gå varje dag. Flora berättar att kooperativet flera gånger har bett regeringen om en ny skola, men myndigheterna har förklarat att det inte finns någon biståndsgivare som är beredd att finansiera projektet. Malawi är extremt beroende av hjälp från andra länder. Hela 25 procent av landets BNP kommer från bistånd.   
– Men om vi bygger skolan med pengar från premien har de lovat att betala för en lärare, förklarar Flora.
Sedan visar hon oss sitt nuvarande hus, som hon och hennes andra man byggde för tre år sedan. Det är ett rött tegelhus på ungefär 20 kvadratmeter. Ett rum där familjen kan samlas om det regnar. Ett sovrum. Den enda möbeln i huset är en säng. Maten lagar hon utomhus.
Några meter bort ligger tegelstenarna som ska bli ett hus åt barnen. De ska börja bygga till hösten.
– Jag drömmer om ett rappat hus, förklarar Flora. Jag ska måla det blått och med fönsterkarmar i olika färger. Och så ska jag dra in elektricitet. Det ska nog gå. Bara vi kan fortsätta sälja våra sockerrör.