Röstar vi som Karlstad eller bläckfisken?

För mig är ett rödgrönt alternativ roligare och mer hoppingivande än varianten att varje parti går fram för sig själv. Att det var knöligt i starten kanske bara var nyttigt för kvaliteten. Det som inte dödar det härdar, heter det ju och svårigheterna verkar ha svetsat ihop de rödgröna partiledarna, trots bristen på entusiasm i  tyckarkretsar och i väljarmätningar.

S V och MP blir tillsammans något nytt och bättre, en synergieffekt. Tretalet kan även med fördel användas när man sätter ihop grupper. Ingen blir nertryckt, alla kommer till tals.
Kanske är det denna dynamiska och rätt komplicerade process,  öppen och ganska genomskinlig, inte minst via  medier, som fått en del S-märkta herrar att härskna till och drömma sig tillbaks till forna dar?  Men S som ett 50-procentsparti är inte sannolikt i dagens individualiserade postmoderna samhälle. Rödgrön glöd ställs mot nostalgiskt – och rätt illasinnat gnäll. Utan att veta säkert tror jag att alliansprojektet varit mycket mer toppstyrt, och att alla partierna accepterat det och hållit god min för sakens skull.

Ann-Charlotte Marteus formulerade sig träffsäkert om detta i Expressen i går. Surmagade S-kommentarer om samarbetet förvånar kanske dem som trott att partilojalitet är ett adelsmärke för sossar, men det är nog snarare i borgerligheten som man håller ihop och visar en fin fasad utåt. Sånt har de med sig hemifrån och därför har Reinfeldt så mycket lättare att hålla sina småkompisar i öronen så att mungiporna stadigt hålls uppåt.

För S-patriarkerna, de som en gång bestämde, är det trist. Pampväldets tider är förbi, har blåsts bort i all tysthet efter partiledarbytet, sörjt av en liten men röststark grupp.

Jag är kanske naiv, men hade aldrig i kunnat föreställa mig att en kvinna i maktposition inom S skulle kunna röra upp så starka känslor. Den torgförda kritiken så här i valrörelsens eltfte timme mot exempelvis S-samarbete med V alternativt S, är möjligen förståelig ur ett djuppsykologiskt perspektiv, men samtidigt är de som hörs erfarna nog att inse att de underminerar den nuvarande ledarens mandat.
De senaste i klagokören, Rosengren, Persson och Feldt, tillhör numera näringslivets megafoner och får väl bedömas utifrån det. 

Det är inte en åldersfråga i första hand, utan det handlar mer om synen på maktordningen. Inte är det en slump att Mona Sahlins mentor heter Ingvar Carlsson och inte Göran Persson. Båda har varit partiordförande (S) och statsministrar. Vem av dem föredrog att åka buss hem till Tyresö efter sin avgång, och fortsatte sitt gräsrotsarbete i politiken, och vem byggde sig en herrgård och blev näringslivskonsult?
Vad man gör och hur man väljer att leva har också en viss betydelse, inte bara vad man säger eller hur det låter. Kan ledande sossar bo på på Östermalm eller längta efter en herrgård eller att bli miljonärer?
Självklart! Drömmen om ett annat och bättre liv är alltid en drivkraft, men ideologiskt hoppas  många idealister nog på en annan längtan från sina ledande företrädare.

Att det borgerliga etablissemanget utsätter de rödgröna för hårda, hätska och ibland rent lögnaktiga angrepp är mer väntat. Som en luttrad och insatt god vän sa: Underskatta inte deras hat mot allt vad arbetarrörelsen, miljörörelsen och vänstern representerar!  Det är väl det  strategiska misstaget som gjorts i denna utdragna valrörelse,  trosvissheten att bara man ”når ut” i media med en radda förslag så ordnar sig resten av sig självt.  I dag handlar det inte enbart om vad man vill, utan nästan ännu mer om uttolkarnas agenda. 

I den rödgröna valplattformen ligger nu till sist en rad välfärdsreformer, som hjälper alla utan feta plånböcker att känna sig tryggare i vardagen och på sina arbeten och därmed friare att gå ut i livet och förverkliga sina drömmar. Det må sen vara unga med eller utan jobb, arbetslösa, undersköterskor, lärare eller småföretagare.  Synen på pensionärernas inkomster återställs, dessa är upskjuten lön och ska inte beskattas hårdare än aktiva löntagares.  Vi är som människor inte alltid starka, och det måste gå att kunna leva värdigt även perioder när man är mer sårbar och svag.
Det är ingen mirakelkur i det Rödgröna manifestet.  Själv hade jag gärna sett tydligare markeringar mot religiöst förtryck, fler detaljer om hur förortens segregation ska brytas, en hårdare politik mot vinster i vården.

Men, som Richard Wilksinson och Kate Picket skriver i sin bok Jämlikhetsanden: jämlika samhällen är bättre samhällen, för både fattig och rik. Om politiken inriktar sig på att minska ojämlikheten så kan vi bryta den hopplöshetens spiral som sociala  orättvisor skapar. Det tjänar alla grupper i samhället på, faktiskt även bittra välavlönade högersossar.

PS Kommer det att gå hem? Ja, i alla fall om man ska tro tidningen Fokus, som i senaste numret utgår från ett tidigare säkert faktum, i alla fall om man matchar väljarmätningar mot verklighet i de senaste tre valen: Som Karlstad röstar röstar Sverige. Förra gången var det de blåa som tog hem spelet, i år vinner de rödgröna med 49, 5 procent mot de blåas 45,2, Kan en väljarmätning till 967 invånare säga sanningen? En bläckfisk håller på de blåa. Båda verkar ungefär ha samma träffsäkerhet, så det blir spännande in i det sista. 

PPS Vill ni avnjuta ytterligare ett exempel på äkta kampanjjournalistik där 30 ”ledande” socialdemokrater hugger Mona Sahlin i ryggen anonymt, så läs dagens Expressen. Obehagligt! Men kanske slår det tilbaks på dem själva? DS