”Jag kom fram till att jag måste välja”

I ”röda” Sundsvall syns enbart borgerliga valaffischer på stan så här en månad före valet. Strax utanför stadskärnan, på sjukhuset, har Kommunals sektionsordförande Jan-Olov Lampinen sitt kontor, i den blå delen av byggnaden. För ett halvår sen hoppade han av uppdraget som S-ledamot i landstingsfullmäktige efter några månaders turbulens och pajkastning i pressen.
– Jag kom fram till att jag måste välja. Och jag kände att jag var tvungen att ta ansvar och ställa mig på medlemmarnas sida.
Strax efter att Lampinen hoppat av lämnade landstingsstyrelsens socialdemokratiske ordförande Ewa Söderberg också sin post.
– Det var stort missnöje med ledningen och Ewa Söderberg. Det kan komma att märkas på valresultatet, säger Lampinen.
Ändå försvarar han samarbetet med Socialdemokraterna och nämner heltidsfrågan (80-90 procent av de anställda i Landstinget Västernorrland har heltid) och övergången från sjukvårdsbiträden till undersköterskor som två av de frukter Kommunal kunnat skörda genom åren tack vare samverkan.
– Vi har bara vårt parti att föra dialog med för att kunna påverka våra medlemmars villkor och arbetsförhållanden. Men det kan skära sig när det handlar om besparingar. Det blir också lätt för oppositionen att angripa en.
Det var en stormig vår på Sunds­valls sjukhus. Ett tag talades det om varsel av 700 personer. I slutändan är det mellan 40 och 50 av Kommunals medlemmar som har blivit uppsagda, uppskattar Jan-Olov Lampinen det till. Några av de varslade har fått avtalspension, ytterligare andra har omskolat sig till skötare och 25 stycken har återanställts.

BESVIKNA. Ulrika Nyberg och hennes mamma Gunilla Nyberg jobbar som undersköterskor på Sundsvalls sjukhus. Ulrika blir snart uppsagd från sin tjänst, för tredje gången. Nu funderar hon på att söka till polisutbildningen.   

Efter sina 26 år som sektionsordförande är Jan-Olov Lampinen luttrad och detta är inte det första sparpaketet han är med om. Vis av erfarenhet säger han:
– Till nästa sommar tror jag merparten av de uppsagda är tillbaka.
På avdelning 13 A vid sjukhus­et går undersköterskan Ulrika Nyberg in till patienten Kjell.
Hon är en av dem som får gå och ska enligt planen bara jobba några månader till. Men hon är van vid att få sparken från sjukhuset.
– Jag får väl söka in på polis­utbildningen eller bli med barn, jag vet inte. Jag har varit uppsagd två gånger tidigare. Det här är tredje gången.

En av kollegorna är Gunilla Nyberg, som också är Ulrikas mamma. Hon har jobbat på sjukhuset sen 1973. Vi har suttit i personalrummet och pratat om nedskärningarna. Trots ilskan, uppgivenheten och frustrationen över besparingarna är kritiken mot Socialdemokraterna, som suttit i landstingsledningen och beslutat om uppsägningarna, ganska mild.
– Facket och Socialdemokraterna är två olika saker. Men det spelar ingen roll vilket parti som styr, bara de jobbar för oss och våra patienter, säger Gunilla.

Av de sex undersköterskor vi träffar är det egentligen bara en som öppet gör någon politisk koppling över huvud taget.
– Jag hoppas att det blir maktskifte så att Socialdemokraterna får en knäpp på näsan, säger Cecilia Wallin.
Kommunal och ordförande Lampinen får gott betyg av undersköterskorna på avdelning 13 A, för att under turbulensen ha varit tillgängliga och brytt sig om de som blir arbetslösa.
Landstingspolitiken får alltså vara i fortsättningen för Jan-Olov Lampinen, men till höstens val ställer han upp för omval till kommunfullmäktige i Sundsvall.
– Jag tror inte att vi kan stänga ute alla som jobbar i offentlig sektor från politiken. Tvärtom kan det vara bra i många hänseenden att ha med folk som har kännedom om verksamheten.
Undersköterskorna på sjukhuset tycker likadant, de som ska styra över sjukhuset ska också ha kännedom om verksamheten. Men ingen av dem har ens övervägt att själva jobba politiskt, låter det som.
– Nej, det har vi inte tid med. Vi jobbar ju här, säger undersköt­erskan Lotta Engström.