Mitt huvud är fullt av praktiska göromål inför begravningen om en vecka, samt sorg och en viss chock, så jag åker direkt vilse i stadens kollektivtrafik och hamnar definitivt inte i Skandiahamnen dit jag skall.
Istället hamnar jag i Frölunda, östra Hisingen och i Angered. Visserligen är det trevligt att se sig om ibland, men just denna morgonnatt är detta en inte helt idealisk sysselsättning.
Var är jag egentligen? I’m lost in space and time! Vintergatans utkant? Och inget vet något – absolut inget vet någoting om någonting!
Alla människor är som döda skuggor och mest döda skuggor är de som kör bussar och spårvagnar. Dessutom är 90% av alla lampor smällda på de olika hållplatserna där jag stiger av och på under denna golgatafärd.

Det råder undergångsstämning både innanför och utanför och min mobil har fått inre chipsblödningar sedan en vecka tillbaka och är lika tyst och döende som alla andra.
Men se! Helt plötsligt, utan att jag vet varför eller hur, står jag framför portarna in till Skandiahamnen. Förmodligen beror det på att just denna hållplats är den enda i hela Göteborgs postapokalyptiska kommun som jag ännu inte besökt…
Nåväl; jag släpar mig utmattad mot den stängda porten bara för att upptäcka att jag givetvis glömt mitt skinande nya passerkort hemma.

Jag ger ifrån mig ett tomt och ödsligt skratt, ungefär ett sådant skratt som folk som snart ska hängas ger ifrån sig. Vakten i kuren tittar forskande på mig och förbarmar sig sedan av någon altruistisk anledning över mig:
– Var jobbar du? frågar han.
– Jag vet inte, säger jag lågt. Jag vet ingenting längre. Jag har varit här innan tror jag, men det minns jag inte så mycket av. Det var någon som pratade med mig om att börja jobba här. Mer vet jag inte. Det har hänt lite annat sedan dess. Dessutom var det ljust då. Det eviga mörkret hade ännu inte drabbat oss alla.

Vakten betraktar mig med rynkad pannan och ställer sedan ytterligare frågor. Till slut har han listat ut vad min chef heter och efter tre minuter står denne väldige man till chef på andra sidan stängslet. Han godkänner min existens för vakten och jag stapplar hukande in. Min chef ser på mig med smala svarta ögon och förvriden mun alltmedan han fingrar med sina grova nävar i fickorna – jag förväntar mig ett par skott mellan ögonen, och lika bra är väl det, men till min förvåning öppnar han munnen och säger milt, mycket milt, ja nästan sockersött:
– Ja du, fint folk kommer sent brukar man säga. Unge man, ryck upp dig, du har lite jobb framför dig, inte så lite förresten…
Och det stämmer till 100 % kan jag intyga en kvart senare, det stämmer verkligen. Med en nolla till på slutet. Eller kanske två.