Den 21 juni var det 25 år sedan Tage Erlander dog. På den tiden var Anne-Marie Lindgren småbarnsmamma, hon var ute och promenerade med två småttingar och en i magen när hon hörde kyrkklockorna ringa ut nyheten om hans bortgång. Året var 1985.
Den som läst hans memoarer vet att Erlander hade ett intensivt humör, som han oftast redde ut i dialogen med sig själv via dagboken. Den fick det pysande som medarbetarna slapp. Och underhållande läsning blev det.

Lindgren presenterade sin rapport på ett seminarium med Arbetarrörelsens tankesmedja i ABF-huset i Stockholm. Hon är ganska bra på att plira själv, där hon står i talarstolen, lågmäld och resonerande, alltid lika lugn. Men flera gånger under den här presentationen blir hon upprörd, det är när det handlar om behandlingen av de sjuka och arbetslösa.
Reinfeldt har ambitionen att bli landsfader och har själv jämfört sig med Sveriges längsta statsminister (i antal sittande år).
Men Erlanders välfärdssamhälle liknar inte Reinfeldts; det räcker inte att sätta prefixet Ny framför partibeteckningen Moderat. Underliggande idéer och teorier är sig lika över tiden, säger hon och lägger till:
– Jag blev själv överraskad över hur tydlig linjen från den gamla högern till de nya moderaterna är.  Tage Erlander skulle inte haft svårt att känna igen dem.

Det som var typiskt för högern under Erlanders tid var synen på skatter som något negativt som ska minimeras – samtidigt som man inkonsekvent kritiserar bristerna i ”kösamhället”. En klassisk konservativ inställning, där högern inte ser sambanden mellan behoven och att välfärd kostar.  Det är svårt att förklara den bristen på koppling.
– Erlander hade även sina duster med de som reflexmässigt ville höja skatten, men man kan inte låsa fast sig i vissa procentsatser. Skatter används. Det handlar om en samlad effekt. Det dubbla perspektivet ska S bära med sig.
Nästa mandatperiod kommer det börja märkas att de stora skattesänkningarna leder till att pengarna inte räcker till välfärden som vi vill ha den. Att bevilja nya privata vårdcentraler i Stockholm har kostat en kvarts miljard – samtidigt har akutsjukvården så få platser att hjärtpatienter dör. Är det rimligt, undrar hon?

En annan tydlig fråga som är sig ”skrämmande lik” är inställningen till socialförsäkringarna, där Moderaterna lyckats bra med att sprida bilden av fusk och vanskötsel och att jobb skapas med sänkta löner. Det har öppnat för en hårdhänt orättfärdig behandling av de sjuka utförsäkrade och de som står längst bort från ett vanligt jobb. De kan i dag tvingas arbeta för några hundralappar per dag.
Arbetsgivaren kan få mer betalt för att ta in den anställde än hon eller han själv får, berättar Lindgren som ser tydliga paralleller till 1800-talets fattigvårdsinrättningar och till nödhjälpsarbeten.
– Gå in och läs arbetsförmedlingens egen rapport om denna  tragiska, djupt inhumana hantering av människor. Det finns ett reellt problem med kostnader för sjuka och arbetslösa. Men orsaken är inte, som moderat ideologi menar, att de inte är tillräckligt intresserade av att söka arbeten, utan det handlar om arbetsmarknadens utsortering, det är en effekt av vårt nya sätt att leva och arbeta, som inte ska betalas av de drabbade. Utsorteringen drabbar främst anställda i serviceyrken, som ofta är kvinnor som far illa i det allt högre tempot. Exempelvis städare i nya Rut-jobb, eller bussförare och vårdbiträden som jobbar med delade turer och sen slits ut. 

Detta måste samhället bära, och de som står längst bort behöver få samhällets hjälp till anständiga arbeten och lön. Marknaden kommer inte att lösa detta, menar Anne-Marie Lindgren. Och vår globaliserade ekonomi gör att full sysselsättning utan statlig hjälp är omöjligt.
Anders Borgs finansdepartement och den borgerliga politik som kommit ut hänvisar till teorin om att arbetslöshet i grunden alltid är frivillig, det finns alltid ett arbete – till någon lön. Nu tvingas sökande i Sverige ta jobb till löner under 12 000 kronor.

De skattesänkningar som främst högavlönade får och de subventioner som ges till låglönejobb ska på sikt leda till att fler lågavlönade får lågavlönade arbeten. Så är tanken. Det är en konservativ och patriarkal syn på samhället, som inte heller skapar tillväxt och utveckling, menar Lindgren och fortsätter:
– Åtgärderna syftar till att sätta press på de lägre avlönade, inte på de högre avlönade. För Erlander var arbetslösheten ett strukturproblem som kräver samhällsinsatser och arbetsmarknadspolitik. Individen är inte enbart sin egen lyckas smed.  I dag har livschanserna försämrats, inte minst sedan regeringen tagit bort möjligheterna till vuxenutbildning.

Lindgren konstaterar att, även om väljarna kanske inte märkt det än, så befinner sig alliansen just nu i en ideologisk kris, där alla deras trosvissa recept slagit fel. Nu tvingas de backa från sina huvudfrågor:
– Sjukförsäkringsreformen har resulterat i en stor tragedi där endast 2 procent av dem som utförsäkrats fått jobb på den öppna arbetsmarknaden. Nu säger ministern att arbetsförmågebegreppet ska ses över.
Arbetsmarknadspolitiken där folk ska söka jobb och inte utbilda sig har inte gett fler arbete, men nedmonteringen av a-kassan har gjort dem fattigare. Nu kommer det ett paket med de arbetsmarknadssatsningar de fnös åt i början av mandatperioden.
Pensionärerna som fått se sin skatt jämfört med löntagarnas kraftigt höjd har blivit lovade vissa sänkningar, helt emot det som var avsikten med jobbavdraget.  

Statsvetarprofessorn Olof Ruin sitter i publiken. Han, som varit med så länge att han träffade Erlander innan han blev statsminister, greppar micken och säger:
– I det här valet saknar jag tre frågor: Miljöpolitiken, utrikespolitiken med Afghanistan, och den gamla Erlanderska retoriken om att alla behöver varann. Jag tycker Mona Sahlin var bra i Almedalen och i Tantolundens upptaktsmöte, men däremellan är det bara tal om olika grupper. Och blocken lånar och överträffar varandra. Nu är det bara åldringar, sen är det medelklassen. Jag saknar en linje i alla utspel.

Lindgren konkluderar: Det vi ser i den här valrörelsen är hur en vilsen borgerlighet möter en osäker socialdemokrati, som övertrumfar varandra med erbjudanden åt olika grupper. Hon muttrar närmast för sig själv: Man kan ju undra hur hög statsskulden ska bli om allt genomförs, oavsett block. Visst ska man se så att politik inte får orättvisa effekter. Men det är ett grupptänkande in absurdum som råder nu.
Det gäller att ha både värderingarna och metoderna för att göra dem till politik. Och så kanske vi måste inse att vill vi ha god vård, städning och service får vi inse att det också kostar.

PS: Äpplen faler inte långt från päronträd, eller vad det heter. Ett av de Lindgrenska barnen Marika Lindgren Åsbrink analyserar läsvärt välfärdsfrågor på sin blogg Storstad. DS