I filmen följer tittarna en ung fängelseanställd och hans pappa natten fram till avrättningen. Det hela äger rum i närvaro av en publik bakom glasskärm, som tysta bevittnar dödskampen. Hemma sitter sonen till den dödsdömde och tröstäter framför teven. Pappa fick inte ringa det där samtalet som han lovat pojken. Kanske tycker de anhöriga att rättvisa skipats. För den unge plit och hans far, som ska verkställa domen blir avrättningen en vändpunkt, på olika sätt. Olika synvinklar blandas och ger möjlighet till inlevelse, vidgad förståelse och medkänsla med mer än en person.

Av någon underlig anledning blir denna filmiska, men mycket realistiskt framställda avrättning det jag först kommer att tänka på när jag läser om den planerade steningen av tvåbarnsmamman Sakineh Mohammadi Ashtiani som sitter fängslad i Iran, anklagad för otrohet. Hon har redan fått 99 piskrapp och ska nu ställas i en grop och dödas genom att stenar slängs på henne. Kanske ska straffet omvandlas till att hon hängs. Som vore det mer humant?
När film är som bäst kan den vara en hjälp att just förstå att varje människa har, eller har haft,något inom sig som är värt att älska, även den som begått ett svårartat brott. (Lyssna även på Annika Östbergs fina sommarprogram om ni vill få fler inblickar i konsten att försonas och gå vidare efter 28 år i fängelse.)

Sakinehs dödsdom är svårbegriplig för oss i väst, men fullt logisk för strängt religiöst troende i exempelvis Iran. Hon är en av många kvinnor och även män som mister livet på grund av otrohetsbrott. I Afghanistan tillämpas straffet också regelbundet, inför publik, liksom i Saudiarabien.
Världens ögon har nu riktats mot Sakineh, och Aftonbladet har i dag en stor artikel om henne, tillsammans med ett upprop, som jag självklart skrivit på.
I chefredaktören Jan Helins text framhålls att det inte finns bevis för att hon skulle vara ”skyldig”, att hon ”tvingats att erkänna”, vilket säkert är viktigt för att komma någon vart i det Iranska ”rättssystemet” och ge mullorna en chans att frige henne med hedern i behåll.
Men att överhuvudtaget ens sätta upp otrohet på straffskalan är ju med vårt rättsmedvetande ohyggligt och varje demokratiskt sinnad regering borde protestera våldsamt och med skärpa varje gång detta äger rum. Vilket inte görs.

Har Carl Bildt sagt ett ord om Sakineh? USA:s utrikesminister Hillary Clinton har protesterat, samtidigt får hon kämpa på hemmaplan mot de dödsstraff som fortfarande utförs exempelvis i Texas.
I den debatt om burka och förtryck av kvinnor i hederns namn som förs ligger steningen för otrohet som en undertext, den yttersta konsekvensen av sharialagar och kvinnors underordning i rättssystemet.
I religionens namn har mullor och talibaner skapat paragraferna som gör dessa avrättningar möjliga, önskvärda och fullt lagliga.

Den 28 augusti klockan 14-16 äger demonstrationer rum över hela världen till stöd för Sakineh.
Kanske hjälper de henne, men vad göra för alla de andra?