Sommarens nyhetsartiklar handlar ofta om djur och hur de hotar oss på olika sätt. I synnerhet de små och lömska, som fästingar, myggor, getingar, mördarsniglar.
När vi själva plågar djur väcker det också känslor, starka sådana om djuren är ”gulliga” med päls, som minkar, eller vilda (på bekvämt avstånd från storstaden) som vargar.

Den mest tankeväckande artikelserien i ämnet handlar dock om en gammal och sjuk hantering, nämligen matindustrins hänsynslösa storskaliga uppfödning av kött, i det här fallet grisar.
Journalisterna Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart fortsätter sin granskning av maten och har hamnat i uppfödningens träskmarker av långtradartransporter där levande djur körs kors och tvärs inom EU och hårdmedicineras med antibiotika för att verka friska och kunna bli billigt vacuumpackat fläsk i stormarknadens kyldiskar, eller enkla färdigmatportioner till försvarslösa konsumenter.

Konsekvensen av hanteringen av köttdjur som grisar är förödande eftersom det inte bara plågar djuren, utan även triggar och gynnar utvecklingen av de livsfarliga så kallade multiresistenta bakterierna  MRSA som är mycket motståndskraftiga mot antibiotika.
De leder till det vi kallat sjukhussjukan, eftersom smittan tidigare spreds där.
Nu, visar deras genomgång att MRSA sprids bland annat genom transporterna, finns i djurbesättningar och kan överföras till människor.
Bakterierna har hittats hos svinskötare och smittat personer i svinens närhet. Det är en mycket oroande utveckling, värre än den ”svininfluensa” som läkemedelsindustrin fick WHO att larma om – och som gav samma industri miljontals kronor av våra skattepengar.  Pandemin var nämligen ingen pandemi, vilket SvD berättade förra veckan.

När det gäller hotet från storskalig EU-uppfödning av svin, vilket syftar till vinster för industrin, och konkurrens om kunderna med låga priser, så verkar vi blunda med båda ögonen och förtränga vad som skett med köttet innan det förpackats i sin skenbart sterila form i butiken.

Jag är inte den som vill lägga allt ansvar på kunden, utan hoppas att regeringar och EU-maktmänniskor ska slå nävar och skor i bordet och säga stopp!
Detta kommer inte att hända inom överskådlig tid. Vår egen jordbruksminister och centerpartis, Eskil Erlandsson tycker att allt som ger pålagor för industrin är för dyrt. Han vill inte märka maten och hjälpa medborgarna. Svinen får betala med sin hälsa och leva sina korta liv i obeskrivlig plåga.
Och vi medborgare utsätts för ett storskaligt hot, som i första ledet drabbar dem som sköter djuren, och de svaga och lättsmittade medborgarna, exempelvis äldre, barn och multisjuka.

Samtidigt som våra beslutsfattare och vi som äter mat mer eller mindre rycker på axlarna och låter djurhanteringen pågå så fattas absurda beslut om hur livsmedel ska tillagas på förskolor, sjuhus och äldreboenden. Där får vi plötsligt bakteriepanik och säger att det är ohygieniskt att laga egen mat, att barn inte kan hjälpa till i köket, att gamla och sjuka mår bättre av att äta förkyld och snabbuppvärmd industrimat utan näring och vitaminer!

Nilsson och Ennart tar upp detta fenomen på DN-debatt den 10 augusti. Vi vet försvinnande lite om den mat som ligger på tallriken på lunchkrogen, för att inte tala om det som sätts fram till barn, elever, sjuka och gamla.
I stället för att satsa på egen tillagning går kommunerna industrin till mötes och köper hel- och halvfabrikat,  trots att varje sådant beslut också gynnar MRSA-tillväxten och djurplågeriet. Barnen får för lite näring i skolan och lär sig sämre, äter skräpmat för att bli mätta – och får samtidigt problem med övervikt. Gamla och sjuka blir undernärda och trötta..

Här handlar det om att spara en och annan kommunal skattekrona på kort sikt, samtidigt som folkhälsan hotas och kommer att orsaka enorma kostnader på något lite längre sikt. Vi är redan där.
Upphandlingsreglerna för kommuner som köper in mat handlar i dag bara om kronor och ören. Den som erbjuder lägsta pris, med andra ord ”grismat”vinner.
Men maten ska vara en källa till njutning och både vi och de djur vi äter är värda bättre än så!