Jenny Wrangborg heter en kallskänka från Stockholm som gjort kometkarriär som poet. Hon har kallats den upproriska kallskänkan.
Men den vassa diktsamlingen ”Kallskänken” har hon väckt enorm uppmärksamhet och har snabbt blivit en efterfrågad uppläsare. Det är mycket ovanligt.

När boken gavs ut i maj i år hölls inte presentationen på något flashigt bokförlag på Södermalm i Stockholm utan på en pizzeria i förorten Bredäng(!)
Upplever hon en orättvisa på sin arbetsplats skriver hon en dikt om det. Och det blir vänsterpoesi, för hon tar oförblommerat ställning för det hon anser rätt.

Det är en diktsamling om hundratusentals svenska arbetares vardag. Formuleringen skulle kunna vara hämtad från 70-talet. Därmed inte sagt att det handlar om plakatpoesi, för jag tycker det är konst på ett begripligt sätt. Ungdomligt kanske, men friskt och fräscht.
Alltför många dikter idag är skrivet i metaforer som måste djuptolkas för att förstås.

Jenny Wrangborgs dikter är geniala därför att de kan förstås av dem hon skriver om. Detta inte sagt som en värdering, mer som en egen erfarenhet.
Ska man slå sig fram som diktare idag duger det inte att värka fram en samling vart tredje år som trycks i ett par hundra exemplar.
Jenny började i våras och syns nu på politikerveckor och torgmöten, hon bloggar och håller estradshower med musiker i bandet med det träffande namnet Stormen…
Hon främträder i evenemang som ”fotbollar till Gaza” och feministiska festivaler och på fackliga kurser.
Som författare i dagens medievärld måste man synas, men kan tycka vad man vill om det, men så är det.

Det brukar sägas att en bok gör ingen författare, men i Jennys fall tvivlar jag inte. Hon har energi och ilska nog till en hel hög till. Och säkert kommer hon att utvecklas och bli en av 2000-talets poeter.
Men hon skriver inte enbart vänsterdikter med udd, lyssna på den här som hon publicerar på sin blogg Kallskänken:

På väg hem
natten ett sommarregn över gräsplanerna
a-lagarnas sista skratt en trasig melodi mellan höga hus
syrenen ett minne från en annan dimension
för tjugo år sen sträckte jag mig
mot samma doft
bar med mig sommaren in i sommarlovet
himlen sprucken som tusen vinglas
efter ungdomens första fylla
upplyst av turkosa skärvor
under omätbara avstånd
här igen
tjugo år äldre
inga år visare
men med samma naiva tro
på ett ljusare imorgon

Det är bra.