Huvudvärken skrek till mig att säga nej, jag hade sett fram emot att få sluta och gå hem.
– Finns det absolut ingen annan?
– Nej, det är svårt så här på helgen.
– Okej.
Jag visste inte vad som väntade. Någon som var orolig och stökig … Men där låg hon … Hundra år skulle hon fylla samma år, men uppenbarligen skulle det inte bli något hundraårskalas. Ingen skulle heller ha kommit.

Den enda gäst hon kunde vänta, var Döden. Han fanns redan i rummet men hade inte till fullo presenterat sig. Närheten av hans kalla andedräkt gjorde henne orolig. Hon vände sig stönande från den ena sidan till den andra. Ett blommigt nattlinne skylde kroppen av skinn och ben.
Jag satte mig vid sängen, tog hennes hand och kände de spända musklerna. Försiktigt smekte jag den knotiga handen. Försiktigt, för jag var en främling och det var kanske länge sedan någon smekt hennes hand. En främling satt vid hennes sida. Någon som hade betalt för att hon inte skulle vara ensam när hon tog farväl av det som varit livet.
Jag rörde vid hennes rygg, lika försiktigt. Jag önskade att hon inte skulle känna sig ensam, jag var ju där – en totalt okänd person.

På en vägg hängde vigselbeviset. Hon hade varit femtio år. På brudkortet tittade hon leende på sin man.
Nu var loppet kört … Inga barn, inga barnbarn, inga släktingar, inga vänner. Ensam med en betald personal. Ingen skulle gråta när hon dog.
Jag skämdes när jag räknade ut hur mycket extra det skulle bli i ”lönekuvertet”.
”För att du, din lilla fågel, ska få hålla en hand.”
Så fattigt, så ensamt … Allvarligt övervägde jag att inte skriva upp övertiden, som en slags gåva till den ensamma tanten. Som om det skulle göra hennes sorti ur livet mer värdigt.

Den konstgjorda fikusen, vilken sträckte sig upp till vigselbeviset, var dammig. Rejält dammig. Så betydelselöst. Någon skulle dö.
Och så kom vikarien … jäktande. Som om det gällde liv eller död, vilket det också gjorde.
– Är hon aggressiv! Finns här något larm! Jag vägrar att sitta här utan något larm! Jag måste kunna meddela mig om jag behöver hjälp! Är hon klar i huvudet!
– Du får prata med en ordinarie personal, sa jag samtidigt som jag försökte dämpa volymen på vikarien, för att tanten inte skulle bli orolig.
– Finns här ingen ordinarie personal!
Jag hörde inte samtalet med den ordinarie personalen. Med tunga steg gick jag därifrån.