En båt lastad med hemtjänst

Den här arbetsdagen har väckarklockan ringt halv sju hemma på Djurö där Malin bor. Klockan åtta är hon på plats på servicehuset Djuröhemmet. Det är därifrån hemtjänsten i den här delen av Stockholms stora – och världsberömda – skärgård utgår.
I Stavsnäs Vinterhamn tar Skärgårdsstiftelsens tillsynsman Danne Sundberg emot oss med sin båttaxi Varuna. Hon är döpt efter en indisk gud, som i hinduisk mytologi är en av de åtta väderstrecksgudarna med herravälde över vattnet och havet.
Vi forsar fram över Nämdöfjärdens vågor.
Malin och Danne pratar över 200 hästars-motorbullret. Bred stockholmska. En ”advokatjeep” susar förbi på styrbords sida – det är en hiskeligt stor motorbåt.

Att Kerstin uppskattar sin hemtjänst råder det ingen tvekan om.

Det tar ungefär 45 minuter så är vi framme hos Kerstin på Tistronskär. Här bor hon alltså ensam, och även om det ju är ofint att fråga om en dams ålder kan KA avslöja att hon är 86 år gammal. Att hon är nöjd med att ha hemtjänst råder det ingen tvekan om:
– Jag måste säga att det är en förnämlig service vi gamlingar har. Det betyder enormt mycket att ha hemtjänsten. Och så har jag så himla trevliga flickor!
För många läsare kan säkert Malin Blomquists arbetsdag låta som en dröm: Att få åka ut i skärgården och dessutom bara behöva rå om en enda pensionär. Men det är samtidigt ett späckat schema. Idag ska Kerstin få fotmassage, serveras frukost, tas ut på promenad, hennes mattor ska tvättas och läggas på tork, det samtalas. Och utöver detta: det där svårdefinierade uttrycket omsorg.
Och det på relativt kort tid. För att kommunen ska ha koll på de anställda är en smith-dosa, en slags stämpelklocka, installerad i Kerstins hem.
– Men jag är förälskad i våra äldre och så är det så omväxlande, säger Malin.

Veckans medicinleverans avhandlas.

Kerstin Horngren är full av historier. Först och främst kan hon berätta om öns namn. Tistron? Jo, det betyder svarta vinbär, men se, några svarta vinbär har det aldrig vuxit här, för det krävs kalk, något ön saknar.
– Det sägs att namnet kommer från Tiste, en gammal asagud, berättar hon.
Däremot växer här röda vinbär och, som det gör på flera ställen i Stockholms ytterskärgård, hjortron. Förr i världen hade familjen Horngren får och lamm som såldes inne i huvudstaden. Fåren är borta nu, men här finns ändå ett rikt djurliv, bestående av bland annat räv och rådjur. Fisk och sjöfågel, även om ejderbeståndet verkar ha minskat om man ska tro Malin, Kerstin och tillsynsmannen Danne. När tiderna var knappa åt Horngrenarna sjöfågel och säl. Men när KA:s fotograf frågar hur säl egentligen smakade ruskar Kerstin demonstrativt på huvudet:
– Pyton! Dåligt! Ister! Förskräckligt!

Också på en ö långt ute i havsbandet måste mattor tvättas. Bengalkatten Picco tittar intresserat på.

Malins lunch är mer modest. Arbetet medger inga raster, så runt köksbordet får det snabbt bli en morot och ett kokt ägg. Och till det Coca-Cola light. Hon säger att hon är beroende av det, men ska sluta – faktiskt den här veckan.
Inne i stugan kilar katten Picco runt våra ben. Han fångar sorkar och lägger dem under Kerstins säng. Malin hittar sex sorkkadaver och städar undan dem med hjälp av ett par plasthandskar. Sedan hjälps Kerstin och Malin åt att spruta lite citronvatten under sängen så att Picco ska sluta med ovanan. Malin hinner plocka bort en fästing från kattens nos, fästingar är det gott om så här långt ut.
Dagen går. Det är tyst på ön. Vi kommer in på den stenhårda vinter som varit.
– I två dagar var vi insnöade. Varken katten eller jag kom ut ur stugan, berättar Kerstin.
Sen kom personalen ut med hjälp av svävare.
– Vissa dagar var det ett under att vi kom fram, säger Malin.
Men även om vi är en bra bit från närmsta by och affär och även om det dröjde till 1958 innan ön fick elström, är fru Horngren inte på långa vägar isolerad. Bredvid Moraklockan står en platt-teve och när telefonen ringer svarar hon med ett snabbt ”Tistronskär!” Post kommer det också, i alla fall tre gånger i veckan. Kerstin vill gärna visa oss ön och det är viktigt att hon får komma ut, berättar Malin. Så trots att sommarvädret uteblivit går vi upp på Flaggstångsberget och runt på öns södra udde. 22 tunnland stor sträcker sig skäret ut mellan öarna Gillinge och Biskopsö. Vi stöter på en död svan.
– Rävarna äter svanbröst, berättar Kerstin.

Vi spejar ut genom tjockan. Det är tomt. Än så länge har inte explosionen av badbåtar och sommargäster kommit. Kanske tycker både Kerstin och Malin att det är lite skönt; fler sommargäster betyder mer arbete, eftersom många gamla som kommer ut på öarna också behöver hemtjänst.
Men jag tror inte det, för på båten tillbaka – när vi kör igenom Hamnskärssund – säger Malin Blomquist:
– Det känns som om jag har kommit hem. Det här jobbet passar mig perfekt.